Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i västfickan. Också kallades hon »Mon-bijou» af sin mor.
Hon hette egentligen Babette, men ingen kallade henne så.
Alla ropade på »Mon-bijou». Det är något sällsynt i Paris,
att flickor passa upp i restauranterna, och madame Davis
hörde till undantagen. Men »Mon-bijou» skulle för allt i
verlden icke ha passat upp på något annat ställe än sin mors.
»Mon-bijou» var outsägligt liflig och vacker den dagen.
Det var som hade hon haft vingar på fotterna, och hennes
ansigte var genomskinligt som en transparent. På hvarje
muskel dansade gracer, ur hvarje por tittade en kupidon.
Jag tänkte ovilkorligen på Thorwaldsens verldsbekanta
basrelief i marmor: Buren med amorinerma, som trängas inom
sitt fängelse, arbetande för att komma ut och stickande fram
mellan gallren än en arm, än ett ben, än spetsen af en
vinge. Men mest sylfidisk var »Mon-bijou» och mest
strålande hennes ansigte, så ofta hon närmade sig bordet
närmast mitt. Vid detta satt en ung vacker karl i arbetskläder,
men dessa mycket fina och med en viss smak i snitten.
När han reste sig för att gå, såg jag, att det var en
ovanligt högväxt gestalt. Fransmännen äro i allmänhet
småväxta. De längre finner man för det mesta på
kavalleri-och artilleriregementena, de längsta och starkaste vid det
ridande gendarmeriet och bland sergents de ville. Det är
idel resar som i trekantig hatt och lång värja smyga
utefter gatorna med roffågelns ögon och klor. Men de små
äro inga dufungar. De små kunna sluka de stora. Det
har man sett flere gånger och torde väl få se det ännu
en gång.
»Mon-bijou» följde den ståtlige arbetaren till dörren.
Der stodo de en stund med händer och blickar i
hvarandras. Derefter aflägsnade han sig. »Mon-bijou’s» ansigte
glänste icke mer såsom nyss. Ljuset bakom transparenten
var försvunnet.
»Hvem var den långa vackra karlen?» frågade jag
madame Davis, sedan jag betalt mitt vanliga halffrancsstycke
för frukosten.
»Det var monsieur Felix Damien, förste arbetare på
den stora hattfabriken vid Rue Richelieu,» svarade madame
Davis; »han är min dotters trolofvade. Nästa fredag vigas
de i S:t Madeleine. Det är bara fyra dagar till dess, men
Felix tycker att det är som fyra år.»
»För mig är det som fyra evigheter,» sade »Mon-bijou».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
