Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Derefter föll samtalet på socknens angelägenheter,
hvar-under jag hörde den gamle arbetaren i vingården bittert
klaga öfver att presten oupphörligen måste dragas från sitt
rätta och egentliga kall.
»Förflytta furan i den jordmån, som icke är hennes,
och hon förlorar sitt välgörande doft,» sade han, »och hon
blir skräpig och torr, och inte hjelper det att man smyckar
henne, liksom julgranen, med all verldens prål och glitter.»
Detta gaf mig anledning att tala om kyrkoherden och
prosten i moderförsamlingen, hvilken jag redan af andra hört
skildras som en sannskyldig prelat, den der endast umgicks
med adelsherrskapen inom socknen, men hade vicepastor
som förestod hela pastoralvården.
»Blott en enda gång har jag varit hemma hos
hög-vördig prosten,» berättade komministern, »och det var för
många år sedan. Men då jag tog afsked för att fara hem,
sade prosten till mig: ’Välkommen snart igen, kära bror!
Bror är mycket välkommen, i synnerhet om bror tar foder
med sig åt sin häst.’ Men just det gjorde, att jag aldrig
återkom, ty...»
Den gamle komministern hejdade sig.
»Men,» återtog han, »det är orätt att se grandet i sin
broders öga, men icke bjelken i sitt eget, och stor var den
som satt i mitt. Ja, herre, jag döljer det ej, jag har varit
begifven på dryckenskap, och jag höll i dermed till mitt
sextionde år. Hemma fanns ofta hvarken torrt eller vått;
men så ofta jag var borta på gästabud, tog jag, tyvärr, min
skada igen och det så att jag hvarken såg solen, fast dagen
var klar, eller månen, fast månljuset täckte land och vatten.
Men en dag var jag på husförhör på en herrgård, som då
egdes af en grefve, allmänt kallad fnysgrefven, derför att
han fnös mellan hvartannat ord. Fnysgrefven bjöd mig på
det ena glaset efter det andra, till dess jag alldeles redlös
damp från stolen. Derefter lät han lägga mig på en oxvagn
och sålunda köra mig hem. Så mycken sans hade jag
dock, att jag hörde att fnysgrefven var med, ty han fnös
utan ringaste uppehåll, hvilket han alltid brukade göra,
när han hade något riktigt roligt för sig. Men då mötte vi
en annan af patronerna i socknen, major Nisbeth, gammal
tapper krigare och en ärans man för öfrigt. ’Kära pastor,’
sade han, när han fick se mig, ’det här bär nu rakt åt
fanders . . .’ — ’Jo jo men, gudnås!’ våndades jag i mitt elände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
