Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kråknästet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var ju så länge sedan det förvandlades till stoft och aska.
Hade han också lika lätt glömt bort de begge, som bodde
på nedre botten? Äfven det, de hade ju strax efter
eldsvådan rest till den der slägtingen i Skåne i sällskap med
silfverfenix. I början fick han bref ifrån dem, sedermera
alls inga. Hur kan man väl komma ihåg menniskor, som
på fyra och ett halft år icke låta det minsta höra af sig!
De tilltagande åren och bekymren göra oss till egoister,
och hvem har tid att grubbla öfver det förflutna! Lycklig
den som har skönhetssinne! Den känner så lätt igen ett
par vackra ögon, som man förr har sett. Rollin var en
af dessa lyckliga, och derför satte han genast efter de
begge damerna.
Först gick han om dem, sedan gjorde han »heltom»,
gick derefter rakt emot dem, och slutligen gjorde han halt
på ett par alnars afstånd.
Det äldre fruntimret stannade, helt förvånad öfver det
hinder, som reste sig i hennes väg. Det yngre stannade
också, röd i ansigtet som en pion, men ögonen
glädjestrålande som solen, när hon stiger upp ur öster och helsar
sin gamle bekante, den yrvakna jorden.
»Herre Gud!» ropade den unga damen, »är det
verkligen ni... är det notarien!»
»Ja, det är jag,» stammade häradshöfdingen; »men jag
begriper ej... vet ej... kan ej...»
»Ni känner då inte igen Ellen?» frågade hon halfhögt
och med en tårperla i hvardera solen.
»Ellen! Är det verkligen Ellen?»
»Ack ja!»
»O himmel!... Hvad ni vuxit upp! Hvad ni blifvit
vacker!»
Häradshöfdingen rusade fram, fattade Ellens begge
händer och hade säkert slutit henne i sin famn midt på
torget, om det varit lika tillåtligt som förlåtligt.
»Men så säg då...»
»Ack, hvad det var lyckligt!»
»Men så säg då, hvarifrån kommer ni?... Bor ni i
himmelen eller på jorden?»
»Jag bor på Hotel Garni,» svarade flickan; »men kom,
följ oss!... Jag får presentera...»
Ellen visade på det äldre fruntimret och nämnde ett
namn, som Rollin ej hörde och icke heller författaren, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
