Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skomakarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 SKOMAKARENS DOTTJCB.
»O, mon Dieu, min fru I Mamsell Katarina är en
engel. .. Lycklig den som får med henne dansa genom
lifvet|» afbröt henne löjtnanten, dragande en djup suck.
Ovisst var likväl, huruvida denna suck härflöt från känslan
af den boja, som Katarina slöt kring hans hjerta, eller från
känslan af den tyngd, hvarmed hennes moder under dansen
tryckte hans armar.
Angläsen var nu slut — valser och fransäser vexlade
med hvarandra, hvarunder Katarina ständigt sågs sväfva vid
löjtnant Nagelborstes sida. Fruarna hviskade sins emellan;
mamma sjelf upphörde ej att flitigt gifva ämnen åt
hvisk-ningarna; herrarne med värden i spetsen hade slutit sig
kring ett sexbord. Men ensam för sig sjelf stod den
stackars Henrik Sulgren. Han dansade ej, men likväl gick
det omkring i hans hufvud. När han hörde den fördömde
löjtnantens prat, kände han alla skomakarverkstäders sylar
i sitt hjerta. När han såg Katarina småle, flög en grining
öfver hans ansigte, och han bet sig i läppen, så att blodet
kom ut. Det var honom omöjligt att vara vittne till de
öfrigas fröjd — han vände ryggen åt alltsammans och såg
ut genom fönstret i den mörka natten.
»En gudomlig varelse, som förtjente att vara fröken,
så sannt jag heter Nagelborste I» hördes nära Sulgren
en röst.
»Eller också förtjente en fröken att vara i hennes
kläder,» svarade en annan.
»Den som har hunnit såla ihop några tunnor guld,»
fortsatte den förre, »har förstått sitt yrke och förtjenar att
uppmuntras. Jag har verkligen lust att låta min hand blifva
belöningen. Det stackars barnet har väl några klumpiga
fasoner, och hennes ljusa hår förefaller mig alltid som en
bundt hampa, färdig att förvandlas till becktråd; men allt
det der kan med några lektioner ganska lätt hjelpas, blott
man betalar lärmästaren väl... Ha, ha, hal .. . Får jag lof
att dricka ett glas med. herr notarien?... Tvi fan så’n
punsch . . . Men får gå, allt för den goda svärpappas skull. . .
Mjuka tjenare, herr notarie!»
Sulgren kände ett litet helvete i sitt bröst, och för
hans ögon sväfvade en mängd underliga figurer. Han
förbannade det öde, som satt sylen i hans hand och trefotingen
under hans — med ett ord: han rasade, det var ett tyst
raseri, men desto vådligare. Småningom började de spridda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
