Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon sin fina dyrk i »första qvarteret». Men — o ve! —
hvad som smeker tankarne, smeker icke alltid hull och
skinn.
Vild som en bromsstungen häst, sprang grefven upp
från soffan och slog sig med knytnäfven öfver nacken.
När lidandets kalk är rågad till brädden, behöfves blott
den minsta droppe för att få den att rinna öfver. Derför
blossade grefven upp så förfärligt.
Han störtade efter den flyende myggan, hvilken,
märkvärdigt nog, undgått dråpslaget, i full föresats att döda det
arma kräket och derigenom finna något utlopp för den
förtviflan, som hotade att spränga hans hjerna. Visserligen
var det blott en mygga att hämnas på, men »små smulor
äro också bröd». De små få alltid lida för de stora.
Den stackars myggan, i stället för att välja den
förståndiga vägen ut genom fönstret, hastade i förskräckelsen
mot en stor spegel, som hängde på motsatta väggen.
Grefvens fem fingrar, liknande fem ringlande ormungar,
jagade henne på den hala, ljusa banan. Förgäfves anlitade
hon sina vingars konst, förgäfves klagade hon sin nöd för
kamraten hon såg i spegeln och hvilken syntes förföljd af
samma oundvikliga olycksöde som hon, förgäfves, förgäfves
— — en dödssurrning — — och nu förbi!
Den, som kan retas af litet, kan också blidkas af litet,
och för öfrigt huru mycken lycksalighet ligger ej deruti
att i rätta stunden ha haft någon, hvaröfver man kunnat
utgjuta sin hämd! Grefve Lejonborgs läppar började öppna
sig för det ljufvaste leende.
Grefven var med skäl öfvertygad om att han hadc
ett manligt, skönt ansigte, men när han log, tyckte han sig
vara gudomlig. Derför såg han sig nu i spegeln med
större tillfredsställelse än vanligt. Men hvarför bleknar han
så hastigt? Hvarför resa sig håren på hans hufvud? Hvarför
tillsluta sig hans läppar ånyo, likblå, skälfvande? — Hvarför
stirra hans ögon så förfärligt mot det höga spegelglaset? —
Har en ond ande sprungit upp ur den oskyldiga myggans
blod? — Ja, ja! — Han upptäcker, jemte sitt eget, äfven
ett annat ansigte, svart som en andes ur underjorden. Detta
ansigte, detta af ett djefvulskt grin vanstälda ansigte, hvilket
från spegelns bakgrund möter grefvens blickar, kan
omöjligen vara någon god andes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
