Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 3. Flickan i Stadsgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
BARS EN.
utan började ännu värre svida och värka, hade han icke
hjerta att befria sina lockar från den tyranniserande engelns
händer. Han kunde icke se sig mätt på de himlasköna
ögonen.
Madamen, som derunder gått omkring och stökat i
kammaren, återkom med vår hjeltes kaskett i handen och
räckte honom den.
»Det är oartigt att be lilla herrn gå,» sade hon; »men
klockan är nära åtta, och det är redan mörkt... de tro väl
der hemma, att trollen tagit honom.»
»Gerna må trollen taga mig,» tänkte Adolf, »notabene
om de likna den här lilla sötnosen.»
»Ja, jag får inte dröja längre,» yttrade han, i det han
nedsatte flickan på golfvet och sjelf steg upp för att taga
afsked. och gå.
Detta behagade ej den lilla prinsessan, som började
gråta och slutade med ett skrik, som kunnat höras långt ut
på gatan.
Vår hjelte stannade i förlägenhet öfver detta första prof
på hans fruntimmerstycke och såg med bedröfvelse på de
stora, ymniga tårarne, som flödade utför barnets kinder,
hvita och genomskinliga som liljans nyss utspruckna blad.
Han kunde ej underlåta att trösta den gråtande skönheten,
och han tog henne derför för andra gången i sin famn. En
stråle lyste i barnets öga, och ögonblickligen voro alla tårar
försvunna, så att knappast spåren efter dem förmärktes.
När man är barn, gråter man ofta och alltid bäckar
af tårar; men vid en enda blick af barndomens vårsol
upptorkas de, lemnande efter sig ett, om möjligt, ännu mera
leende och skönare blomsterfält än förut. När man är
gammal, gråter man sällan och alltid så få tårar; men de
försvinna icke så lätt, utan ligga förstelnade qvar pä kinden,
ty vintersolen har ingen makt öfver dem, och det vissnade
fält, hvaröfver de fallit, har ingen blomma, som af dem kan
lifvas och förskönas.
Ett buller hördes från förstugutrappan.
»Hemma så tidigt!» mumlade madamen, blickande
oroligt mot dörren.
Ett dunkande och klampande hördes nu tydligare,
liknande en karls steg, som har svårt för att gå uppför en
trätrappa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
