Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
LAUltA.
ohörbara harmonier, när de icke till menniskans uppbyggelse
få tala, sjunga och svärma med hvarandra; — der midt
emot vid andra väggen ser man ett med de grannaste
sammetsband prunkande mindre bokskåp af ebenholts af
sällsynt konstruktion, med upphöjdt figurarbete på bågarne,
röjande mästarens hand, samt med slipade glasrutor; der på
den smala väggen mellan fönstren fängslas
uppmärksamheten af en fruntimmerschiffonier, värdig en kejsarinnas
boudoir, på hvars massiva, förgylda silfverskifva den glänsande
korsriddaren sporrar sin häst, med tiden, ett romerskt ur,
till sin vapensköld; skådar man upp mot taket, känner man
sig nära att upplyftas af kupidonerna, d^m mästarens pensel
trollat fram deruppe, under det han låtit Venus i sin hand
hålla den väldiga kristallkronan, som vintertiden upplyser
boudoiren, men nu hänger gagnlös, en bud af den
skimrande, förgängliga glädje, kärlekens gudinna strör öfver
jorden. Med ett ord, allt röjer furstlig prakt och furstliga
skatter, konstnärlig uppfinning och smak.
Främlingens uppmärksamhet, som flyttar sig från det ena
till det andra föremålet, icke vetande, på hvilket den
förnämligast bör hvila, stores oupphörligt af en källas sorlande
ljud, ty på hvar sin sida om kaminen, i och för sig sjelf ett
arkitektoniskt mästerstycke, sitta tvänne vid väggen fästa
sfinxer, hvilkas guldläppar kasta skimrande vattenstrålar ner
i små fontäner af blå kristall, fylda med blommor och
sällsynta mossor.
Axner betraktade de myriader perlor, hvilka, störtande
ner i kristallfontänen, hoppade upp, föllo ner igen samt
slutligen försvunno, för att lemna rum åt andra med samma
bana och slut. Flan såg i dem skapelsens myriader, hvilka,
liksom perlorna, nerkastade på jordens tummelplats, några
ögonblick sträfva att uppehålla sitt skimrande lif, tills de
hastigt försvinna i jorden, dock utan att alltid, lika perlorna
i fontänen, få dö på en bädd af rosor.
Den unge mannen blef i en hast ^underlig till mods,
och det föreföll honom som om hans ben stelnade, under
det att allt hans blod drog sig upp till hjertat; han tyckte
sig omfläktad af ett skärt moln, som förvirrade hans
sinnen, och han kände att en gudom var nära. Långsamt
höjde han sina blickar från fontänen, perlornas blå
kristall-graf och såg — att hans känsla icke bedragit honom.
Med handen hvilande på marmorskifvan stod trollslottets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
