Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Charlotte Corday trodde dock, att hon offrade sig för
menskligheten när hon befriade verlden från detta vilddjur,»
sade hertiginnan.
»Brutus trodde att han räddade friheten, när han
mördade Cæsar ... Men om jag också kan fatta, att den ena
menniskan, hänförd af någon idé, sann eller falsk, mördar
den andra, kan jag dock icke fatta, huru hon, efter mordet
och vid åsynen af det blod hon ljutit, kan triumfera i detta
storartade lugn, hvarmed Scheffer sökt försköna mörderskans
anletsdrag . . . Jag säger med flit: sökt, ty han har, enligt
min enfaldiga tanke, icke lyckats. Charlotte Cordays ansigte
der uttrycker vida mer medvetslöshetens kalla prägel, än
martyrens varma, himmelska lugn ... Af alla figurerna på
denna tafla är hufvudfiguren minst lyckad, och hvarför? Jo,
såsom jag förstår det åtminstone, har konstnären, för att
smeka det parti till hvilket hon hörde, utmanat till strid
det ädlaste hos menniskan, som är hennes samvete ... Hon
har dukat under i striden, och detta med rätta... Kristus
och helgonen hafva lärt oss, huru man kan offra sig för
menskligheten utan att söla sina händer i blod, utan att
följas till grafven af mördades skuggor.»
Hertiginnans blick hvilade länge med ett uttryck af
innerlig tillfredsställelse vid Armands ansigte, ännu skönare
genom den ingifvelse hvaraf det genomglödgades.
»Då tycker ni visst icke om Judith af Horace Vernet?»
frågade hon.
»Jag minnes ej, om jag förut sett detta stycke.»
»Om det roar er, skola vi taga det i ögonsigte.»
Armand följde sin sköna ledsagarinna, som sväfvade
framför honom lätt och gladt, liksom hade hon glömt, att
det fanns någon annan värld än Luxembourgs galleri.
»Detta stycke,» sade hertiginnan, stannande i
förbigående framför en annan tafla, »är också af Delaroche...
Det är den döende drottning Elisabeth af England .. .
Her-skarinnan öfver ett af de mäktigaste riken har endast golfvet
till bädd, och hon svälter sig till döds i förtviflan öfver
grefve Essex’ död, den hon sjelf låtit afrälta... Ämnet är
nog värdigt mästarens pensel, men icke just så mästerligt
utfördt... Se, hur stela alla de der knäböjande figurerna
äro, och hvilken gul färgton hvilar öfver det hela . . . Det är
sannt, att det är en dödsstund som framställes, men denna
gäller ju endast den arma drottningen; men hvarför gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
