Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Anna Björkman: Resan ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
det nödvändigaste, det mest skandalösa. För
övrigt hade han ej lång tid på sig i gamla
landet att spela hjälte, vilket annars är
nöjsamt. White hade uppgivit redan söndagen
för avresan.
White hade mycket riktigt slagit på trumma
för sig. Vid båten samlades en hel del vänner,
som återknutit umgänget, och pressfolk.
Hustrun stod också på kajen. Hon fick
blommor och intervju. Boy märkte, att hon
såg förbryllad ut, hon som dock en gång
haft mål i mun under deras glada ungdom.
Nu tycktes hon ha svårt att hacka fram
något om hur det kändes att vara hustru till
en upptäcktsresande, som begav sig ut på en
icke alldeles ofarlig expedition.
När båten satte i gång och hon vinkade av
honom, föreföll hon i varje fall uteslutande
lättad. Boy fann det ömkligt. En gång hade
de varit ett hjärta och en själ. Han mindes
hur han skulle resa bort på några dagar
under deras första år. När han kom fram,
låg ett brev från henne och hälsade honom
välkommen. Hon visste inte hur hon skulle
härda ut att vara skild från honom så länge.
Och nu ...
Men han ville vara stor i avskedets stund.
leke så att han undrade: ”Är jag rolig att
vara gift med?”
Få människor tänka så.
Ingalunda höjde han sig till en dylik
generositet.
Han sade sig:
— Jag vill icke i denna stund tänka på
vad hon brutit mot mig.
Och så kände han sig också lättad.
De första timmarna skulle han hela tiden
trott, att han var offer för en dröm, ur vilken
han snart kunde vakna. Om han icke mötts
av påtagliga fakta. White var i högsta grad
konkret. Och aftongroggen vid kaptenens
bord smakade ingalunda fadd drömdryck
utan rann brun och skarp genom strupen.
Boy kände med ens hur gott det gjorde
honom med manligt umgänge. Dessa
sjöbjörnar, de utandades inga själfullheter. De
dryftade ålpriser och andra nyttiga
sanningar. De diskuterade vind och väderlek,
och de voro i hög grad sakligt precisa i
dithörande uppgifter. De voro för styva
att skryta nämnvärt. Den allra styvaste av
karlarna teg fullständigt.
Boy teg också. Han lärde sig att lyssna.
White umgicks i hög grad naturligt med
dessa främmande män. Hans sätt var
självklart och utan ali nedlåtenhet men också utan
allt fjäsk.
Boy kände sig ännu icke riktigt
hemmastadd bland dem. Han hade icke träffat tonen
med dem.
Han hade en känsla av att vad han kunde
komma med av papperstriumfer inte skulle
imponera på dessa handlingens män. Och
hans klagan över kritikens förföljelse och
huslig osällhet — hans vanligaste
samtalsämnen under de senaste åren — komme de
förmodligen att betrakta som omanlig
svaghet. En karl skulle kunna sköta sitt jobb och
sin hustru, menade de säkert.
När han sent lade sig i sin lilla hytt, erfor
han fullkomlig lycka. Dunket från
propellrarna höll honom vaken, men det gjorde
honom intet, trots att han annars rasade över
minsta ljud, som kunde störa hans nattsömn.
Slagen ljödo härligt manliga, friskare än
musik.
Säkert skulle denna resa icke ändra hans
mått. Han komme icke att bli stor. Men
kanske kunde han lära sig att se sig som han
var, och det är ej litet. Måhända kunde han
finna sin begränsning — en viktig uppgift.
Bli man bland dessa män efter ett liv i
ofruktbart ynglingaskap. Han såg det ej själv så
ännu. Men varför skulle icke han kunna växa
ur sina skolpojksdrömmar och finna sin plats
bland människorna?
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
