Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Sven Stolpe: Selma Lagerlöf i ny belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SELMA LAGERLÖF I NY BELYSNING
betecknas som vanvett att söka efter
problemställning i nittiotalets friast
inbillningskon-struerade verk, säger han. Men boken
innehåller i alla fall fullt klart det
personlighetsproblem, som är det centrala i hela Selma
Lagerlöfs författarskap: ”huru skall en
människa, begåvad med såväl ömtålig inbillning
som irritabla herreinstinkter, kunna göra det
bästa av bådadera utan att fördärva sig själv
eller andra. Majorskan har gjort någonting
stort av sitt tyglade härskarbegär, men hennes
finaste, ursprungligaste mänsklighet har
därvid förkvävts; hon känner sig innerst som
ett tomt skal. Gösta har räddat sin själs
ursprunglighet men till priset av en personlig
respektabilitet och etisk terror. Bägge stå
därför — det gäller scenen på Bro
gästgivargård — sofn likhamnar inför varann, för
bägge gäller det att rädda själva livet — om
återvunnen hälsa kan det aldrig vara tal.”
Fale Bure har fördjupat Arvidsons synpunkt
och hävdat, att förklaringen till att
författarinnan snarare tycks ta parti för den socialt
oansvarige kavaljeren mindre är att söka i
tidens allmänna strömning än i hennes eget
öde: ”Man har anledning att fråga, om inte
revolten lika mycket gäller en viss lärarinna
nere i Landskrona, vilken under uppgåendet
i katederväsendets former liksom majorskan
känt sig i färd med att tappa bort sig själv.
Hon låter allt det brokiga stoff, som gjort
hennes till det yttre hämmade ungdoms
fantasiliv så mycket innehållsrikare, utan
varje försök till disciplin fritt bryta sig i den
nyfunna estetiska formens djärva och
skimrande kaskader. Men då ruset är över, då
måste hon och hennes hjälte också göra bot
och lära sig självkontroll. Sagans
moraliserande slut är inget för dess egenart
väsens-främmande påhäng från åttiotalets idévärld.
Det är den oundvikliga konsekvensen av
författarinnans sätt att lösa sitt eget
livsproblem.”
Det förefaller mig, som om denna
synpunkt trängde djupare än Arvidsons rent
intellektuella analys. Selma Lagerlöf har
förvisso känt ”fångens längtan”, den
utestängdes alla romantiska drömmar, och hon
har säkert sin kunskap om det upprivna
själslivets alla förirringar från mycket nära
håll. Men hon har ålagt sig en självdisciplin,
”Gösta Berlings sagas” författarinna skrev
den tunga och allvarliga boken ”Jerusalem”,
livsglädjens diktarinna blev livsallvarets. Det
är oriktigt att kalla ”Gösta Berlings saga”
en helgjuten bok. Det finns trots allt en inre
disharmoni mellan moralen och andan i
boken. Detta förmodligen därför att boken
kommit till, innan det centrala livsproblemet
hos författarinnan själv fått sin definitiva
lösning. Men slutet är symtomatiskt, det
pekar hän åt det håll Selma Lagerlöfs senare
utveckling sakta men säkert skulle föra
henne.
Det är bekant, att Selma Lagerlöf flera
gånger beklagat sig över att hennes nästa
stora verk, romanen ”Antikrists mirakler”,
aldrig blev rätt förstådd. Med kännedom om
Arvidsons analys av ”Gösta Berlings saga”
fattar man lättare sammanhanget. Publiken
var så berusad av den språkliga romantiken
i debutverket, att den helt enkelt icke kunde
objektivt ta del av den nya romanen. Man
begärde, att den skulle vara en romantisk
bok liksom den föregående. Och så blev det.
Men författarinnan själv stod besviken.
Hon ville icke, att tendensen, tankelinjen i
”Antikrists mirakler” skulle förbigås. Kanske
kan man säga, att boken först genom
Arvid-sons undersökning insatts i sitt verkliga
sammanhang och fått sin rätta karaktär belyst.
Levertin skrev i en av sina bedrövligaste
vändningar, att boken ”är ett praktfullt men
tomt skal till en lyckligtvis så mycket mera
levande kärna — och denna kärna är
historien om folket i Diamante”. Bristen på språk-
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
