Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 / 48 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1933 - Arthur Eloesser: Tysklands nyaste litteratur. I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sitt arbete, fördriver han tiden under mörka
vinterkvällar med att skriva. Hans poetiska
verk äro nattskapelser, fyllda av drömspånad,
sagolek och spökerier, hur plastiskt än denne
fantastikens realist må ha utformat sina
gestalter. En dramatisk diktare, som skapar
utan ali kontakt med publiken, som spinner
ut sina visioner ur en sådan ensamhet, torde
vara möjlig endast i Tyskland, och i varje
fall förståelig blott på germansk botten.
Diktaren Barlach har likaväl som
bildhuggaren skapat nordiska människor, havets,
dimmans, dynernas och den skarpa saltsjövindens
barn. Denne sextioåring är bland våra
dramatiska diktare den siste nykomlingen; bland
dem av betydenhet är han alltjämt den
yngste.

JACOB SCHAFFNER

Den äkta tyska dramatiken kan, då den till
sitt innersta väsen är lyrisk och för att bli
förstådd också fordrar ett inre öga, lika litet
som lyriken själv föras ut ur landet. Däremot
har vår berättande konst under sin sista
utveckling ernått en hittills den ensam
förbehållen internationell utbredning och
uppskattning. En amerikansk skriftställare, själv
skattad som en av de finaste engelska
stilisterna, säger kort och gott: ”To-day German
prose in its higher and highest exemplars is
the best in the world.” Såsom dess stora
pioniärer nämner han Nietzsche, Siegmund
Freud, Thomas Mann. Thomas Mann är
såsom nobelpristagare bekant nog för den
svenske läsaren, och Buddenbrooks”
författare från den gamla hansestaden Lübeck
är dock alltjämt för honom en granne från
andra sidan Östersjön. Men jag har
alltsomoftast kunnat övertyga mig om, att han i det
förut för oss så tillslutna Frankrike icke
blott gäller som en stor romanförfattare, utan
såsom ett mönster för romankonsten
överhuvud. Denna senkomna framgång, att man
plötsligt förstår vår prosa, har väl två
orsaker. Alla länder ha sedan kriget skakats
av materiella och moraliska kriser, i dem alla
har glansen kring det som före kriget kallades
högre samhällskretsar blivit fördunklad, i den
mån de inneburo något av förebildlig
livsuppfattning och livsföring. Den europeiska
litteraturen har därmed uppgivit ett
sekelgammalt bestånd av aristokratiska,
humanistiska och i de flesta fall också antikiserande
tankeformer. Litteraturen i alla länder har på
sätt och vis blivit germaniserad, då den bröt
sönder de ärvda modellerna, då den under
spillrorna av ett moraliskt sammanbrott
började söka den nya människan, som inte
längre ville leva med den gamlas själ. Detta
själasökande, denna drift att för varje gång
skapa en ny värld, har alltid varit den tyska
diktningens mening och mål. Därtill
kommer, att vår berättarkonst blivit världsligare,
kommit verkligheten närmare, frigjort sig
från sin gamla tyngd och blivit lättare att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>