Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 7. September 1933
- André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brev från paris
för att de behöva tio år för att frambringa
en tekniker, men tio århundraden för att
frambringa en gentleman."
Ett vackert stycke antologi! Och nu ämnar
Morand återvända till novellen, den litterära
form, där han lade grunden till sitt rykte;
hans nästa novell handlar om dansöserna på
Operan och skall heta La Mört du Cygne.
*
Colettes romaner äro stundom litet tunna
med avseende på sitt ämne, men de äga alltid
en friskhet, en träffsäkerhet och en charm,
som bereda läsaren ett flyktigt men
uppriktigt nöje. Det är som att en het sommardag
läska sin strupe med en syrlig dryck,
framställd av naturliga frukter.
La Chatte (Grasset) är historien om
rival-skapet mellan en katta ooh en kvinna i en ung
mans hjärta. Balzac har i en egendomlig
novell, som han kallat V ne passion dans le
désert, beskrivit analoga känslor, men han
har tagit en lejoninna till hjältinna. Colette
har tänjt ut ämnet så att det blivit en liten
roman.
Måhända är stoffet litet magert, men den
sensuella tonen i beskrivningarna, det
träffande återgivandet av lukt- och
känselsensationer äro så levande, att de, som verkligen
uppskatta Colettes genre, komma att bli
förtjusta.
Jag ämnar ägna en hel artikel åt Marcel
Jouhandeau, nästa gång han ger ut ett stort
verk. Elise (Gallimard) är blott ett litet
häfte, några anteckningar om en kvinna. Det
påminner något om vissa böcker av Jules
Renard, men trots sitt ringa omfång är den
lilla boken väl värd att läsas av dem, som
uppskatta en fulländad stil, absolut
ärlighet och en objektivitet, genom vilken man
skymtar en äkta känsla.
Publiken tillmäter icke novellsamlingar
samma värde som romaner. Däri gör den
orätt. Det finns ingenting, som är svårare att
skriva, än en novell; Tjekovs och Mérimées
äro så mycket mer beundransvärda
mästerverk, som de äro korta. Jag tycker mycket
om de noveller, som Bernard Barbey nyss
givit ut under titeln La maison d’illusions.
Jag har flera gånger talat om honom, han är
bland romanförfattare i generationen efter
min egen en av dem, som tilltalar oss mest
genom sina fina nyanser, sin okonstlade,
charmfulla landskapsbeskrivning och
frånvaron av allt uppstyltat. Bernard Barbey har
ännu icke framträtt med något verkligt stort
arbete, men han är ju också helt ung. Nu är
det livet som skall skänka honom ämnen,
värdiga hans penna. Jag skulle vilja att han
tvang sig till att skriva så brett anlagda
böcker som Anna Karenina eller La
Char-treuse de Parme. Jag är övertygad om att
han skulle gå i land med att fylla en sådan
ram.
*
Duhamel har nyss avslutat sin stora serie,
Les Salavins, en roman i fem band, som
bildar ett slags epos över den goda viljans
maktlöshet. Och nu har han lagt upp en ny
serie, vars första band heter Le Notaire du
Havre (Mercure de France); verket lär skola
bli en roman om den vetenskapliga världen.
I varje fall veta vi redan att centralfiguren,
som i första bandet ännu blott är ett barn,
så småningom blir en stor biolog.
Miljön i fråga är densamma som alltid
intresserat Duhamel: franska småborgarkretsar,
familjer som bo i små trerumsvåningar högst
uppe i något hus på vänstra Seinestranden.
Om folk förebrår Duhamel att han endast
skildrar småfolk, svarar han för det första,
att det inte är han, som väljer sina modeller,
vidare att han tar människan, där han finner
henne, och slutligen "att det är de så kallade
lägre djuren, som ge oss lösningen till de
stora gåtorna, och att det viktigaste vi i dag
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0565.html
