Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1933 - Recensioner - Johannes Edfelt: Skälmroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
har utsikter att bli populär, det vill med
andra ord säga: den har utsikter att
uppleva ett flertal upplagor. En "skälmroman"
bör framför allt vara underhållande. Den har
sitt skönlitterära berättigande, om
inventio-nen är festlig och fabuleringen frodig. Att
den dessutom bör vara så omfångsrik, att den
av en recensent kräver ett dagsverke för
genomläsning, står det ingenting direkt om i
skrifterna. Det är intet korollarium, men icke
förty synes den unge svenske
skälmromanförfattaren lägga vikt därpå. Sålunda utgav
Waldemar Hammenhög för ett par år sedan
den bekanta skälmromansuccén Petterson &
Bendel. Den var, vilket också kan förutsättas
som bekant, diger som Den heliga skrift. Nu
försöker sig också Sven Stolpe i branschen.
Hans bok är ungefär av Gamla Testamentets
omfång. Som ren arbetsprestation måste detta
under alla omständigheter anses för högst
aktningsvärt.
Exodus i hans bok förtäljer om de tre
kumpanerna advokaten Jakob Vakanders,
filosofidocenten Nils Westbergs och teologie
kandidaten Clemens’ uppbrott ur en
stockholmsmiljö, som av olika anledningar
börjar synas trion deprimerande och olustig.
Efter en inkomstbringande auktion av
inventarierna i deras gemensamma lya, företagen
av den med ekonomiskt väderkorn hart när
överbegåvade advokaten — han kallas inte
utan skäl Rabattjakob och säges endast en
gång ha blivit lurad i affärer, och den gången
av en viss Waldemar Bendel —- bryta
bröderna upp för att bege sig till den underbara
landsortshålan Romfartuna, en mellansvensk
stad, som kan tänkas ligga på Lindesbergs,
Enköpings eller Sigtunas latituder. I denna
stad slå de för en tid ned sina bopålar, och
här utspelas nu de mer eller mindre
sensationella, mer eller mindre skrattretande
händelser, som romanen avhandlar. Den fiktiva
staden befinnes regerad inte av borgmästaren,
som är ett kräk och slav under alkohollasten,
utan av borgmästarinnan Stamberg, på grund
av sina magnifika behag och sitt imponerande
uppträdande kallad Pomperipossa.
Romfartuna hälsovatten avslöjas av den med
divina-torisk blick utrustade advokaten som rena
bluffen: en analys ger vid handen, att detta
vatten så långt ifrån att vara hälsobringande
är rent skadligt. I bolagsstyrelsen sitter
borgmästarinnan, och en vild fejd utbryter nu
mellan henne och advokaten, som till
sekun-dant och allierad får den gamle lektor
Vre-delius, en man med fint sinne för hälsovatten.
Det hela slutar med ett dundrande nederlag
för borgmästarinnan, som under berättelsens
gång avslöjas som ett sannskyldigt monstrum
i moraliskt avseende; Freud vete, om hon inte
rentav är en patologisk individ: hon har
kleptomana tendenser, och det uppdagas
ävenledes, att hon i Stockholm bedriver en
obskyr hotellrörelse, som ingenting annat är
än ett lätt maskerat koppleri. Ja, hon är
överhuvudtaget en avskräckande företeelse,
borgmästarinnan. Författaren har inte sparat
på lugubert mörka färger, då det gällt att
framställa denna nattsvarta bovfysionomi.
Allt går emellertid Rabattjakob väl i
händer: han gör lyckade transaktioner, blir
verkställande direktör och disponent i ett
gruv-bolag; den nedlagda gruvdriften sättes åter
i gång, och arbete beredes för man vet inte
riktigt hur många arbetslösa. Vad docenten
Nils Westberg under tiden gör för nytta,
faller sig svårare att utreda. Mest synes
han spela rollen av Mefistofeliskt
Mediterande Melankoliker eller cyniskt livstrött
resonör, den där betraktar småstadslivet och
drar sina slutsatser. Den kristligt sinnade
broder Clemens, som bär tyngden av hela
teodicéproblemet på sina svaga skuldror,
uträttar däremot en hel del praktiska ting:
han går omkring i staden som något slags
slummissionär, och till slut startar han en
hel väckelserörelse. Överhuvudtaget kan det
till åtminstone två av kumpanernas favör
sägas, att de i märklig grad sätta rörelse i
det stagnerade småstadslivet. De sanera och
planera, de riva "för att få luft och ljus";
och skulle inte det vara tillräckligt? Deras
stimulerande verksamhet i Kråkvinkel blir
tyvärr inte av längre varaktighet. Mitt under
sitt bröllop med bagarmästare Englinds dotter
gripes Rabattjakob av säkerligen berättigade
tvivel, om det verkligen kan vara hans
livsuppgift att till döddar bli sittande som
borgmästare i Romfartuna — en sådan
sysselsättning har verkligen ställts i utsikt för
honom. Eftertankens kranka blekhet inställer
sig. På bokens sista sidor bevittna vi, hur
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
