Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOIVO PEKKANEN
glömt bort sin egen förtorkade försiktighet
och livsrädsla, men nu sjönk han tillbaka
inom sin välbekanta, hopplösa livskrets. Utan
Heikkinens uppmuntran skulle han aldrig ha
kunnat förgäta den. Till sist förstummades
han helt och gav sig hän åt sin hopplöshet.
I själva verket förblev hans plan densamma,
men den hade plötsligt förlorat ali tjusning.
Den var bara en nödvändighet som den hårda
verkligheten tvingade på honom. Han bet ihop
tänderna och knöt näven för att inge sig
själv mod. Det rådde fortfarande tystnad
mellan dem och han kände att flickan plågad
pressade sin arm mot hans. Aune fruktade att
hon sårat honom och försökte på detta sätt
be om förlåtelse. Men Jakob teg en lång
stund. På de skumma gatorna, illa upplysta
av de fåtaliga gatlyktorna, rörde sig några
sysslolösa stadsbor, en och en eller parvis.,
som mörka och sävliga skuggor. En ljum
vindfläkt kittlade dem i ansiktet och bar med
sig lukten av torrt damm som föll ned över
marken. De stannade utanför Jakobs bostad,
Aune ville inte gå in så här sent.
— Du kommer då och bor ihop med mig?
frågade Jakob till sist.
— Ja.
— Vi ska förstås vigas snart, men det är
onödigt att betala hyra på två ställen under
tiden.
— Ja visst.
— Du tycks inte vara särskilt hågad för
saken.
— Är jag inte? Aune brast plötsligt i gråt.
Du pinar mig. Varför pinar du mig?
Jakob stod en stund och stirrade dystert
på henne. Ett tag tyckte han att han nästan
hatade den där flickan som hade lockat
honom i fällan. Så svårt hans liv än hade
varit, så hade han ändå varit fri från ansvar.
Han hade fått gå och komma som han själv
velat och ordna sitt liv efter råd och lägenhet.
Nu krävdes rentav övermänskliga ansträng-
ningar av honom. Men sedan mjuknade han
på nytt och drog Aune till sig.
— Pinade jag dig, sade han blidkande.
Hur pinade jag dig?
— Du vill själv inte ha mig, du gör det
bara av medlidande.
— Skulle jag inte vilja ha dig, vad
menar du ?
— Just det. Du talade nyss som om du
gått till stupstocken. Något sådant vill jag
inte. Du får gå, jag kan ta hand om mig
själv.
De stod på den ödsliga, tysta gården,
inneslutna i husets svarta skugga. Då och då
hördes steg av förbigående på gatan, ett
egendomligt högljutt klamp i kvällens tystnad.
Aunes misströstan plågade Jakob, han visste
att flickan hade rätt. Han kände ingen glädje
längre över detta förbund. Om han verkligen
hade kunnat gå ifrån henne, skulle han säkert
ha känt sig befriad från en börda. Men han
visste för väl att han inte kunde göra det.
Han kände detta som ett oifer, men samtidigt
gav honom offret en bitter tillfredsställelse
som passade hans hopplösa livsuppfattning
bättre än frigörelsens glädje skulle ha gjort.
Han tryckte flickan närmare intill sig och
kände att den darrande kroppen småningom
blev stilla och snyftningarna upphörde. Han
tröstade henne så gott han kunde och Aune
lyssnade gärna till hans ord, ty det tycktes
henne fruktansvärt att bli lämnad ensam
i detta tillstånd. Hon hade sin egen
föreställning om Jakob och var gång ha.n avvek från
den kände hon sig sårad. Men hon hade
redan lärt sig att behärska honom och att
inverka på hans sinnesstämningar. Hon visste
hur hon skulle bete sig för att Jakob åter
skulle bli sådan hon önskade att han var.
Hon brydde sig inte så mycket om hurudan
Jakob i verkligheten var; uppförde han sig
bara som hon ville kände hon sig nöjd.
När Aune gick hem genom de tysta gatorna
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
