Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. Juni-augusti 1936
- Recensioner
- Nils Bohman: Karikatyristisk folklivsskildring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det finns många beröringspunkter mellan
Piraten och Sundström. Sundströms hjälte,
Janne Vängman, är en burlesk fantasifigur av
samma slag som en del av personerna i
Piratens böcker. "Gällarn", en av Vängmans
kumpaner, har samma kuriösa levebröd som
tattarna i "Bombi Bitt och jag". Båda författarna
frossa i befängda marknadsupplevelser. Och
i bådas böcker skildras med samma makabra
humor (indignation hade varit lämpligare
men har knappast hemortsrätt i så otendentiös
litteratur som denna) byidioter och deras
behandling.
Janne Vängman är ett original, som
framför allt fängslar genom sin underbara jargong.
Den nya boken heter "’Tjo flöjt’ sa’ Janne
Vängman", och den som förut känner Janne
Vängman, inser naturligtvis, att han inte
lägger det spröda, arkadiska instrumentet
till sina snusiga läppar för att frambringa
toner utan att "flöjt" i hans mun uteslutande
tjänar ett onomatopoetiskt syfte. Hans rika och
säregna ordskatt används mindre för
nyansering av en logisk tankeföljd än för spontan
ljudmålning av barbariska affekter. Janne
Vängman låter orden ohejdat strömma fram
ur det omedvetna — "Änglar och frikadeller
i tid och rum!" är ett av hans favorituttryck —
för att illustrera personliga stämningar med
drastisk surrealism.
Men inte bara Janne Vängman själv tilldrar
sig intresset. Den miljö, han lever i, är också
intressant, och som jag redan framhöll i min
recension av Sundströms förra Vängmanbok,
ligger författarens viktigaste insats
otvivelaktigt i att han skildrat skogsbefolkningen
kring Härnösand så sakkunnigt och målande,
vilket även är fallet i den senaste boken.
*
Den historiska synpunkt, som utmärker både
"’Tjo flöjt’ sa’ Janne Vängman" och
"Småländsk tragedi" (den senare novellen är
förlagd till året för Göteborgsutställningen, men
det tror man inte på), finns också i den tredje
av de böcker, jag här behandlar, Gustaf-Adolf
Nilssons "Köpmanshus i Kärnestad". Den ger
i sammanträngd form en ganska bred skildring
av livet i en svensk småstad under några
årtionden före det senaste sekelskiftet. De många
olika öden, som skymta där, tvinga författaren
att kasta sig fram och tillbaka mellan olika
miljöer och händelseförlopp i ett svindlande
trapetsnummer, men fastän sammanhanget ofta
är löst, har han dock i viss mån lyckats få
fram den syntes, han syftar till. Man får en
målande, om också allt annat än konturskarp
bild av den ståndscirkulation, som äger rum
i "Kärnestad" (annat namn för Hälsingborg)
under industrialismens framväxt och sjöfartens
omorganisering från segel- till ångdrift. I vad
mån skildringen är historiskt riktig, torde
bara en hälsingborgare (som författaren själv)
kunna avgöra.
Om Piraten och Sundström gärna glorifiera
asociala figurer, är Nilsson i stället socialt
tendentiös. Hans bok illustrerar den
demokratiska tanken, att kapitalistiskt högmod går före
fall och att den idoga anspråkslösheten till
slut är den viktigaste samhällsbyggande
faktorn. Men under bevisföringen tar författaren
karikatyren i sin tjänst och skildrar i Piratens
och Sundströms maner människor med
kraftigt chargerade karaktärer. Den drastiska
fantastiken ger färg åt moraliseringen: så till
exempel blir den lättsinniga redarfrun, född
grevinna, som i anständighetens namn skickar
obemärkta flickor till en fosterfördriverska,
slutligen själv yrkesmässig fosterfördriverska,
och så vidare. Och i många andra hänseenden
märker man här samma robusta handgrepp som
hos de båda andra författarna: en förfallen
figur som Falken, före detta statstjänsteman,
numera lösdrivare på grund av
alkoholmissbruk, är besläktad med gestalterna hos
Sundström och Piraten. När de unga tu i Nilssons
bok fara på marknad i Danmark, bli deras
upplevelser lika tokroliga som Vängmans eller
Bombi Bitts, och så vidare.
Människorna i det slags folklivsskildring,
som de tre här omnämnda författarna
representera, räkna otvivelaktigt Albert Engströms
gubbar och kanske också Hjalmar Bergmans
"krumelurer" som närmaste förfäder, men
deras anor sträcka sig ända upp till figurerna
i "Fredmans- epistlar". De synas bekräfta det
antagandet, att den svenska
nationalkarak-tärens bekanta brist på blick för psykologiska
nyanser och finesser gör karikatyren till den
populäraste formen för människoskildring här
i landet. Nils Bohman
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0492.html
