Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Jan Fridegård: Lars Hård vid gränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS HÄRD VID GRÄNSEN
lade hånfullt, när hjulen gick ner i en grop
eller över en sten.
Jag beslöt att stanna borta till dess far och
mor somnat. På morgonen skulle jag förklara
för dem, att landsorten inte var rätta platsen
för mina affärstalanger. Jag skulle cykla in
till staden och sälja ut pillerna som ingenting.
I stån där har folk mera behov av ett
fläck-medel.
Fast jag innerst visste att jag vandrade en
hopplös väg, lättade det lite. Jag skulle i alla
fall slippa bedröva de gamla redan i kväll.
Det kändes svårt när jag föreställde mig hur
mor redan nu tittade utåt barrstigen och
blinkade med sina skumma ögon. Och far skulle
läsa ortstidningen, gäspa, snegla ut genom
fönstret med låtsad likgiltighet och säga, att
det gick väl bra med försäljningen, eftersom
jag dröjde. Skulle kanske sälja slut.
"Jesses jävlar, så tungt att vara
människa" ...
När det skymde vände jag styrstången mot
hemmet. Det var flera mil dit och föräldrarna
kunde inte sitta uppe och vänta på mig. Jag
skulle få natten på mig att tänka ut en plan.
Det var skumt när jag åkte på stigen mot
stugan, och de osålda askarna skällde när
cykeln hoppade över trädrötterna. Stugan sov,
mor hade dragit ner hennes rödrandiga
ögonlock över fönstergluggarna. En uggla satt på
vedbodtaket och avtecknade sig mot
natthimlen. När jag kom kastade hon sig ljudlöst
ut i luften och flög in i skogen.
Jag smög mig in i köket, där mor låtit
kvällsvarden stå kvar på bordet. En panna
med stekt potatis och fläsk stod på spisen och
var ännu varm. Katten låg i den bäddade
soffan, och när jag började äta vaknade den,
plirade mot mig och kom sedan upp på
bordet, lockad av fläsklukten.
Jag tände inte lampan utan drog isär
jalusierna, så att nattens gråa ljus föll in på
bordet. Utanför stod träden orörliga, en igel-
kott rultade över gården, ett nattfly slog mot
fönstret som en andehand. Katten satt bredvid
mig och hans kalla, uttryckslösa ögon tycktes
blicka ut över tidsåldrar och vakta själva
tystnaden utanför fönstret. Inne i kammarn fräste
klockan och slog elva. Då flög en hård tanke
som en sten mot mitt huvud och jag lade ner
kniv och gaffel.
"Du äter så självklart, din jävel", sade
tanken.
Och då såg jag hur jag alltid kom hem och
slog mig ner vid bordet efter mina
misslyckanden, självklart, som tanken sade. Alltid kom
jag lång och tomhänt hem och alltid glodde
jag stort mot matbordet, när jag kom
innanför dörren. Jag steg rasande upp och gick ut.
Djupt i mitt väsen mumlade det om en sak
jag äntligen borde göra — lite tveksamt och
försiktigt antydande sade någon, att det vore
väl bäst att göra slut — ja, jag visste väl själv,
hur allt låg till. Jag gick fort och höll tanken
nere så länge jag kunde, jag vågade inte låta
den ta ton. Men den levde sitt liv i djupet
och höll en dörr på glänt åt mig, en svart
jävla dörr, men på andra sidan kanske fanns
något för mig.
Jag gick och darrade av en egen spänning,
jag var både agerande och åskådare.
Ugglan-hade kommit tillbaka och alldeles som en
stund förut kastade hon sig ut i luften och
flaxade in i dunklet.
— Du är dum, som äT rädd för mig,
uggel-jävel, sade mina läppar medan tankarna kiev
omkring långt borta i en snårig gränstrakt.
Allt som jag dittills upplevat och som jag
trott var avklarat kom krypande och
hoppande efter mig på min vingliga livsstig, det
skulle snart hinna upp och krossa mig med
sin gemensamma tyngd. De färska
fängelseåren kom vältrande som en svartröd dimma,
och ur den stack alla övriga vidrigheter upp
sina trynen. Jag halvsprang genom den
milsvida snårskogen och såg långt i fjärran en
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
