Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
För att till sist återgå till Macfies egna
berättelser kan man som totalomdöme säga,
att de — även om de icke alltid bjuda på
så överdrivet märkvärdiga ting — i sin
alltigenom värdiga ton ge en sympatisk bild
av författaren och en god föreställning om
vildmarksliv i det inre av Kanada.
Axel Elvin
rri o ••
Iva oar
ALF KINNANDER och BERTIL CLEVE:
En dalmas på Tahiti. Bonniers. 9: 50.
PAT MULLEN: Mannen från Årån. Natur
och Kultur. 7: 50.
Här är en bok om Tahiti i Söderhavet och
en om dess antipod, ön Årån på Irlands
västkust. Två goda och personliga böcker, som det
lönar sig att läsa samtidigt för jämförelsernas
skull. Resultatet blir ganska intressant. Mycket
klart framträder givetvis skiljaktigheterna i
lynne och livsföring hos befolkningen på dessa
två öar, där tillvarons förutsättningar är så
väsentligt — till synes totalt — olika. Men
ofta blir man förbluffad över likheterna.
Tahitier och Aranbor skulle säkert inte trivas
på varandras öar. Men det är troligt att de
skulle förstå varann ganska bra.
Alf Kinnander är dalmasen på Tahiti, Bertil
Cleve har hjälpt honom att skriva sin bok. Det
är en bra berättelse, som genom sitt
erfarenhetsstoff och sitt allvar fördelaktigt skiljer sig
från de flesta söderhavsskildringar.
Kinnander kom till Tahiti något av
1920-talets sista år (efter några år på sjön) med
avsikt att stanna och bli plantageägare. Någon
ekonomisk framgång har han knappast haft,
men han har klarat sig. Ganska snart gifte han
sig med en infödd kvinna. I flera repriser har
han prövat skilda yrken i huvudstaden Papeete
och lärt känna de vita skuggorna och
dagrarna. Men mest har han levt ute på ön som
plantageodlare och fiskare i samliv med sina
tahitiska släktingar, vilkas språk han
behärskar och vilkas livssyn han förstår och
huvudsakligen sympatiserar med.
Tahitierns liv är i betydligt högre grad än
söderhavsfilmerna låter ana fyllt av hårt
arbete — även om han i viss mån förstår att
göra arbetet till lek. Kinnander har allvarligt
och envist satt sig in i de skilda
arbetsformerna. Han har lärt sig att klättra barfotad
uppför bergväggar och kokospalmer, att
plantera taro och tillverka kopra, att klara en
ut-riggarkanot genom bränningarna och att fiska
med spjut under vattnet. Det kostade möda
och svett och blodviten, men det lyckades. Och
som alltid är det ett nöje att lyssna till en
man, vars kunskap sitter inte bara i hjärnan
utan också i kroppen. Han ger utmärkta
skildringar av arbetet på land och vatten, i
synnerhet av fisket vid korallreven. Där är några
verkligt åskådliga kapitel, som för tanken till
Victor Berges "Pärlfiskaren".
En god och rolig lektion i primitivt
söderhavsliv får läsaren i kapitlet om hans
ofrivilliga robinsonad på en obebodd ö, dit han
stormdrivits under bonitfiske. Med hjälp av
en machete och sina mödosamt förvärvade
erfarenheter reder han sig gott under en
månadslång isolering. Drillar eld med en
träpinne, fiskar med harpuner av bambu,
tillverkar en lampa av kokosnöt och brännolja
av kokosgrädde, fångar vilda höns med en
snara av puhraubark, brygger vin av
apelsin-saft i en huekalebass, kokar te på citronblad,
sötar drycken med vildhonung och doppar
rostade brödfruktskivor.
Den utvunna erfarenheten av hans
robinsonad och av hela hans vistelse på Tahiti är
den, att naturen är härlig och rik där nere.
men så rik är den inte ens där, att den ger
livets nödtorft utan insiktsfullt arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
