Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
svenskar sitt särskilda intresse, därför att de
inemot trehundra, delvis i chiffer skrivna
brev, som 1691—94 växlades mellan de
båda älskande, förvaras i Lunds
universitetsbibliotek.
Denna historia har Helen Simpson med
glänsande skicklighet utformat i en anda, som
framför allt ser de grymma tillfälligheternas
spel i historien. Hon har tydligen gått i
Feuchtwangers skola. Hennes förtjusning för
pittoreska, brutala och våldsamt dramatiska
effekter har tydlig släktskap med dem i "Jud
Süss" eller "Den fula hertiginnan", och även
hennes historiefilosofiska uppfattning, som
dystert betonar alltings meningslöshet, har
beröringspunkter med betraktelsesättet hos den
tyske författaren. Våldsamma lidelser, hjärtlös
beräkning, moralisk smuts överflödar i hennes
teckning av det förgångna. Hon älskar grälla
färger. Men de människor, hon skildrar,
erinrar mest om marionetter. Jag vet inte vad
det beror på: om det är bristande sympati för
dem eller bristande psykologisk
inlevelseförmåga, men faktum är, att man aldrig kommer
dem riktigt nära. Deras grimaser får något av
den sterila osanningen i ett skråpuksansikte
över sig. När författarinnan trott sig
åstadkomma kraftigare verklighetsprägel genom
chargeringen, har hon siktat över målet, ty
just genom sin ihåliga naturalism liknar
hennes gestalter alltför ofta spöken.
Då har Habald Hornborg fått en mera
levande prägel över de figurer, som försatt
Bühlingen i uppror. Han har diktat dem,
och man kan alltså för femtielfte gången
konstatera, att fabulerade gestalter
understundom ter sig verkligare än människor,
som funnits i livet. Harald Hornborg har
lyckats göra sitt lilla furstendöme Flüstringen
så trovärdigt, att många läsare sannolikt slagit
upp i Almanach de Götha för att studera
furstehusets modernare förgreningar. Det
beror dels på att han äger en imponerande
historisk lärdom, men också och framför allt
på att han äger humor. Humorn är den
viktigaste hörnstenen i Flüstringens statsbyggnad.
I "Bühlingen i uppror" används den för
diplomatiska ändamål, när den utvecklar en ho-
tande tragedi till en operett efter alla konstens
regler.
"Bühlingen i uppror" låter ju på svenska
ännu mera anarkiskt, än det skulle göra på
tyska, men det är inte så farligt, som det låter.
När Bühlingen, ett av Flüstringens mest
blomstrande samhällen, följer det franska
föredömet år 1789 och reser sig mot sina
tyranner, blir den tillfälliga anarkin bara
utgångspunkten för ett ordnande och ett
utredande av tilltrasslade omständigheter. Den
rousseauanske filosofen Kannengiesser — på
långt håll släkt med Pangloss i "Candide" —
som uppviglat folket mot överheten, kommer
underfund med att han är hertigens son på
sidolinjen och reformerar sin politiska
åskådning därefter, och hertigens bror, som lekt
naturfilosofisk pedagog i "Émiles" anda,
finner plötsligt, att hans börd är en ofrånkomlig
riktpunkt för hans förhållande till livet och
återgår också till ordningen. Allt slutar lika
trevligt, som det är berättat.
»
Om humorn skänker liv och
verklighetsprägel åt Hornborgs historiska roman, så är
allvaret återigen det realitetsskapande
underlaget till Annie Åkerhielms "Sagan om
Vemund". Annie Åkerhielm har tagit fasta på
den åskådningen, att själen länkar människan
in i ett sammanhang, som lever i och ovanför
hennes materiella väsen. Den forntid, hon
skildrar i "Sagan om Vemund", blir sann just
därför att hon här ser människolivet från
spirituell aspekt, så att säga. Historiska
romaner, som bara uppehåller sig vid livets
utanverk, får gärna en ödslig prägel — de verkar
alltför mycket praktfulla skal kring gränslös
tomhet. Deras trovärdighet lider skada,
därför att författarna inte anser trovärdighet
grundad på annat än sådant, som sinnena kan
uppfatta. Men i "Sagan om Vemund" grundar
sig trovärdigheten på det otroliga elementet.
Där ingriper spöken i handlingen, men det är
till stor del deras förtjänst, att människorna
här inte ter sig som spöken.
Vemund, berättelsens hjälte, lever i
blodshämndens skugga. Hans bror har dräpts av
Odin själv, och han söker hjälp hos andra
gudar för att kunna utföra sitt
vedergällningsvärv. I Bysanz lär han känna kristendomen
818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
