Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Eyvind Johnson: Konstnärinnan Isabelle. Ur ett kommande arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTNÄRINNAN ISABELLE
får du min hals och mina bröst och min måge
och mina ben och mina fötter och mina tår.
Länge dröjde det innan tavlorna kom
På morgonen läste de i tidningarna att
Polens nya delning börjat.
I dag ska du vara min syster, sade Johannes
Krilon. Vi ska gå omkring och jag ska visa
min lilla syster vad hon vill se. Och vi ska
sitta stilla någonstans och du får gråta så
mycket du vill och jag ska inte skämmas och
inte bli generad om du går på gatan bredvid
mig och gråter.
Om jag kunde älska någon maine-ichà så
skulle jag älska dig, Youhannès Grilonne. Om
du älskade någon skulle jag vilja att det var
mig du älskade. Och jag vill vara din polska
syster och jag vill att du ska vara min svenska
bror och min bror Europa, och att du ska
gräla på mig om jag gråter så mycket att jag
inte kan måla mer. Och säga till mig: Mais
la Pologne n’est pas perdue, pas encore. Noch
ist Polen nicht verloren. Nej, du ska säga det på
ditt eget språk. Jag vill inte tala något annat.
Länge, länge dröjde det innan tavlorna kom.
Nu
Nu, pingstafton 1941, låg Isabelle Verolyg
på dyschan och gjorde bengymnastik och välte
över på magen och sänkte ansiktet ner i den
röda kudden med en rysning som om den varit
en blodpöl.
Det är Pentecöte, uppståndelsens,
hänryckningens tid, tänkte hon. Det är så synd om
Johannes. Alla, jag vet inte vilka, är efter
honom. Jag tror att de vill förgöra honom.
Varför vet jag inte. Men jag tror det är för
att han försvarar konsten. Det har något med
konsten att göra. De vill förgöra konsten och
han står mot dem sedan länge. Hans vänner
lämnar honom därför att de inte bryr sig
riktigt om konsten. Fienderna vill förgöra konsten
som de har förstört Polen. Men än är konsten
ej förlorad! De ville utplåna mig också. Men
än är Isabelle ej förlorad! Det är mig han
försvarar när han säger att man måste
försvara mänskans rätt att vara fri i samhället
och på jorden.
Och då kunde konsten hjälpa honom att
försvara konsten.
Nu! Nu!
Drottninggatan slöt sig kring henne med
sina färger och djupa skuggor, som bröts av
sneda gula och röda, breda ljusband där
tvärgatorna öppnade sig mot väster. Hon gick
hemåt, mot Norr, och gatan lindade sina färger
kring henne.
Hissen steg så långsamt.
Pentecöte, tänkte hon. Pentecöte ska den
heta. En gata, två figurer och mänskomassan
och en bro över och en smalare gata som faller
samman som en uppåt smalnande klyfta när
husen på båda sidor lutar sig mot varandra
och gör den till en tunnel med silverglitter och
blå skuggor och ändlöst djup.
När han kom upp vid åttatiden fick han
ringa länge innan hon sprang ut i tamburen
och frågade vem det var (med handen
skyddande på dörrvredet).
— Det är jag, Isabelle.
— Gå! skrek hon. Gå genast! Jag målar
något och det mörknar för mig för mycket,
det håller på att försvinna! Gå!
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
