Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Fredrik Böök: Nytt om Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYTT OM STAGNELIUS
och därvid haft hjälp av sin förtrogenhet med
lokaler och traditioner; han har alltså kunnat
teckna en fylligare och konkretare bild av den
miljö, vari Stagnelius levat, framför allt av
prästgården i Gärdslösa. Det ger emellertid
bara bakgrunden; strålkastaren glider fram
och tillbaka över den utan att någonsin fånga
in huvudpersonen.
Han har överhuvud aldrig skytt mödan att
underkasta aktstyckena en omsorgsfull
fin-kamning. Han har till exempel funnit
Stagnelius’ namn bland subskribenterna på Goethes
"Wilhelm Meisters Lehrjahre", som kom ut
i Bruzelius’ bekanta Bibliothek der deutschen
Klassiker våren 1814; det är en bagatell, men
det är välkommet som bevis på att den unge
uppsalastudenten i alla fall intresserat sig för
den stora samtida europeiska litteraturen.
Ibland har man eljest intrycket av en sällsam
isolering. När han 1815 i elegien "Ond och
besvärlig är tiden" hyllade den tyska poesien,
talade han bara om A. W. Schlegel och
förbigick Goethe med fullkomlig tystnad; det
berodde alltså inte på okunnighet. Ungefär vid
samma tid, troligen hösten 1813, citerade han
i brev till en syster två rader av en onämnd
skald:
Man börjar glömma bort att dagens stjärna brunnit,
när vinterns långa natt oss vant vid lampans sken.
Mången har nog undrat, vad det är för en dikt
Stagnelius hade i huvudet, men därom har
ingen kunnat ge besked. Efter hundra år har
nu mörkret skingrats: Olle Holmberg har
hittat raderna i Erie Peter Älfs "Strödda
skaldestycken", tryckta i Lund 1795, i en
gravdikt över professor Johan Nelander. Det är
i hans bok en liten not på fyra rader, sid. 77;
jag vet inte vad priset har varit för detta
kunskapsfragment, men jag vet att andra forskare
förgäves offrat timmar och dagar på det.
Absolut betydelselöst är det inte; det röjer
en egendomlig konservatism hos Stagnelius,
en smak för alexandriner och fransk-akademisk
stil, som sticker av mot den romantiska
generationens sympatier. Det är en tendens, som
följer honom ända till hans sista levnadsår.
Var den månne inte fullt medveten, var den
inte en smula demonstrativ — ännu 1820—21
skrev han en stor astronomisk lärodikt på
alexandriner, den siste på skansen. Man kan
dra längre gående slutsatser på denna punkt
än vad den lycklige upptäckaren kunnat besluta
sig till; man kan få stöd för uppfattningen,
att Stagnelius var principiellt oenig med
fosforisternas litterära politik.
Olle Holmberg har också granskat den
sub-skribentförteckning, som åtföljde den första,
hammarsköldska upplagan av Stagnelius’
"Samlade skrifter", i akt och mening att komma på
spåren vänner och bekanta till den bortgångne
enslingen. Resultaten har inte blivit alltför
rika, men ett fynd har han gjort, som sätter
tankarna i rörelse. Det förekommer där en
"Fryxell, Kyrkoherde". Men år 1824 fanns
det, anmärker Holmberg, inte någon
kyrkoherde Fryxell. Anders Fryxell blev kyrkoherde
i Sunne först 1836. Däremot fanns det en
Samuel Fryxell, som var prästvigd, men som
just i det draget höll på att mista kappa och
krage; bland hans forsyndelser var också en
anonym skandalroman, "Pehrsmässefärden",
som kom ut 1824—25 och bevisligen innehöll
partier, som hade karaktären av nyckelroman.
Men i "Pehrsmässefärden" skildras en
fördrucken, åt liderlighet och opiemissbruk
hemfallen stockholmspoet vid namn Zickelström,
"en utomordentlig och högst besynnerlig
menniska", som "på fullt allvar" studerade alla
religionsurkunder, "Bibeln och Eddan,
Theo-gonien och Metamorfoserne, Alkosan och
Vedan, Sibyllinska oraklerne och Zend-Avesta".
Redan för mer än trettio år sen kastades det
fram den hypotesen, att den som stått modell
för Zickelströms figur var Stagnelius; men
hypotesmakaren blev senare själv en smula
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
