Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Nytolkning av "Konung Oidipus"
SOPHOKLES: Konung Oidipus. Tolkad av
Emil Zilliacus. Gebers 1942.
5:75.
Lateranmuseets berömda sofoklesbild,
sannolikt en kopia i marmor av en bronsstaty, vilken
skapades hundra år efter diktarens död för att
smycka Dionysosteatern i Aten, kan
naturligtvis omöjligt tillerkännas någon porträttlikhet.
Ingen forskare torde väl heller ha urgerat
någon sådan. Likväl har den ett icke ringa
upplysande värde, nämligen vad beträffar
antikens syn på Sofokles, hans personlighet, hans
representativa roll. Vad den uttrycker är
harmonisk jämvikt, naturligt majestät, styrka och
livsvänlighet. Den åskådliggör, kan man säga,
det mästerligas idé, sådan den ter sig inom
den grekiska andens ljusare hemisfär, alltså
idén om en mästerlighet, vilken sammangjuter
till mild höghet det förvärvade och det givna
och framstår som den gyllene balansen mellan
gudomlig ynnest och mänsklig
fullkomlighets-strävan. Det förhåller sig på ett liknande vis
med den sofoklesbild som den hellenska
traditionen förmedlar och som den omskriver med
några sparsamma, legendarisk-symboliska data.
Också här framträder Sofokles som den
harmoniske, den lyckosamme, och detta alltifrån
det ögonblick då vi möta honom, rik,
talangfull, utbildad i alla musiska konster och
fulländat vacker, som naken försångare vid den
segerfest med vilken man firade slaget vid
Salamis; och med samma panegyriska
hänförelse för den lycklige och gynnade, detta
synliga föremål för gudarnas välvilja, tecknar
honom traditionen också under hans fruktbara
mandomsår, hans skapande ålderdom och fram
till den yttersta triumfen: nittioåringens milda
död efter ett strålande och lagerkrönt liv.
Denna uppfattning av Sofokles som den
genialt lycklige, som den vilken föddes med
segerhuva och redan genom den
gynnsammaste konstellation av yttre omständigheter,
men också genom naturlig fallenhet, genom
sin medfödda böjelse för harmoni, kunnat
undgå de svåra, linjestörande konflikterna delas
uppenbarligen av modern antikforskning. Man
kan förstå varför den fortlevat med sådan
envishet; ty den är synnerligen ägnad att ge
den lättfattliga åskådlighet åt sofoklesgestalten
som på ett så ypperligt vis avgränsar den mot
Aiskylos, patetikern, och Euripides, den
problematiske rationalisten, och därigenom
underlätta bemödandet att låta den höghellenska
tragediens tre store förenas i levande,
välberäknad och motsatsrik gruppverkan. Likväl
förefaller det mig som borde denna
övertydliga stilisering komma oss att betvivla bildens
riktighet. Ty sällan eller aldrig täcka varandra
det typiska och det verkliga, och sällan eller
aldrig framställer livet människor och
människoöden av en så schematisk förenkling att
kompendieförfattaren (utan att förgripa sig
på det faktiska) kan göra dem pedagogiskt
illustrativa. Men icke bara ur denna synpunkt
måste den alltför idealharmoniska
sofokles-bilden tyckas osannolik nog. Ty här är det ju
fråga om en skapande diktare, som givit
levande realitet åt de fruktansvärdaste fasor
och detta så att de genljuda genom årtusen.
Föreställningen, att denne man tillhörde de
i en djupare mening skyddade och
undantagna, att han personligen och alltså
egentligen var obekant med det tragiska, det
skräckinjagande, förefaller åtminstone mig alldeles
orimlig. Den sofokleska tragedien har
visserligen den stora behärskningens formkvalitet,
och att även mästarens liv ägde den gyllene
konturen av ro, klarhet och sofrosyne, det kan
man anta. Men härav kan man omöjligt dra
den slutsatsen att människoskapets
förmörkelser och gåtor för honom ingenting annat
betydde än dramatiska konventioner, än givna
estetiska motiv eller med andra ord: att han
för sin del var främmande för skuggorna, för
underjordens ödesmakter, att han aldrig prövat
nedåtvägens sugning eller skymtat de
källar-bleka asfodelerna. Ty behärskningen
förutsätter, att det finnes någonting att behärska,
och den stora behärskningen, att det som
behärskas har väldighet, djup och makt. Sådan
är lagen, och den säger likaledes, att endast
den livskontur kan få den rätta guldglansen
som tillhör ett människoöde, sammansatt
jämväl av de mörkaste element, förtroget med
lidelsens förvirring och uppfyllt av de
bittraste vissheter, av svårmod och dödshalt. De
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
