Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Thorsten Jonsson: Sommarns fullhet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THORSTEN JONSSON
Nedanför de korta vita byxorna var hennes
solbrända ben negermörka i halvdunklet.
— Har du det skönt? frågade hon.
— Det vet jag inte. Jag är så lat att jag
inte ids känna efter.
När han blundade med ena ögat lyste
stjärnan rätt ner i det andra. Ljuset måste komma
som en fin vass klinga rakt ner genom
glaskroppen mot gula fläcken. Omkring stjärnan
började himlen blåna djupt. Han sträckte ut
vänstra handen efter hennes fot, och fotleden
kändes smal och varm i handen. När han drog
i foten, fick han henne att komma ett kort
steg närmare. Benen på hennes linnebyxor
putade ut framför låren, därför att hon suttit
varm på cykeln i flera dagar, och nyss suttit
på huk framför fotogenköket, men när han
tittade uppefter benets långa rundning,
syntes det ingenting utom tygets mörka skugga
över den solbrända huden. Han drog i
hennes fot men den strävade emot. Då släppte
han, och han kände hur grässtubben stack
vasst mot den öppna handens rygg.
När han vilade nacken i höet och tittade
upp, såg han det blanka spännet i byxorna,
och han mindes hur magens spänstiga
yllesköld såg ut under baddräkten, mjukt
bucklad och med sin nedre spets inåtböjd. Han såg
hur den mörkbruna trikåblusen lyfte sig i en
mjuk våg som föll uppför i en längre vågdal,
och han mindes bröstet under baddräktens
ylle-flik med bröstvårtan först hård av det kalla
vattnet, sedan nästan försvinnande medan hon
låg och solade sig med huvudet bortvänt och
vilande på den böjda armen. Han mindes hur
han velat röra vid de bruna, runda, kvinnliga
armarna och varit rädd för att misslyckas; och
när han såg på hennes solbrända ansikte med
mjuka skuggor under kindbenen, och såg hur
mörkt röda hennes läppar var i skymningen,
kände han hur bröstkorgen fylldes av en tung
sveda. Den kramade åt hårt om hjärtat, och
den proppade igen bröstet på honom så att
han ett ögonblick inte kunde andas ut. Sedan
låg han stilla med nacken i höet och andades
långsamt ut och såg på hennes bortvända
ansikte, och han tryckte handens rygg mot den
vassa grässtubben så att stråna stack in i
huden och sedan böjdes snett under handen.
— Ska du inte lägga dig här och prata och
ta igen dig en stund? frågade han.
— Laga mat först, sa hon och tittade ut
över sjön nedanför ängen.
— Behövs ingen mat, sa han. Kan vi inte
leva utan mat sista kvällen?
— Inte jag. Jag är väldigt hungrig.
— Sätt dig här en stund.
— Nej, det är vasst i gräset.
— Sitt i hövolmen. Där är det mjukt.
— Har inte tid. Pannan kokar över.
— Jag kan sköta om pannan.
— Varför ska jag då sitta här?
— Märker du att du svarar precis likadant
som i går?
— Jag märker att du frågar likadant. Jag
märker att du är enformig. Hur många
smörgåsar vill du ha?
— Inga, sa han.
— Du är barnslig.
— Ja, sa han. Fy fan vad jag är barnslig.
Han såg efter henne när hon vände honom
ryggen och gick bort till fotogenköket. Han
tittade på henne medan hon gick och såg hur
hennes höfter rörde sig. Han tittade på henne
medan hon satt på huk och höll ett ägg i
handen och försiktigt släppte ner det i pannan. I
skymningen såg han de korta vita
linnebyxorna tydligt, det spända tyget över
höften och rynkorna vid ljumsken, och snett över
låret gick randen där den solbrända huden tog
vid. Hon höll upp armbandsuret mot ögonen
och sa:
— Du är barnslig när du stirrar på mig.
Det är löjligt, för jag skulle kunna ta av mig
och visa dig alltsammans.
Han teg och tittade på hövolmarnas svarta,.
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
