Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Gunnar Brandell: André Malraux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR BRANDELL
och de människor som företräder dessa
politiska möjligheter. Malraux har gått den
motsatta vägen. Han valde först sitt parti, så
långt ut åt vänster som möjligt. Där stod han
sedan, genom den kinesiska revolutionens olika
skeden, och tjänade sitt parti i handling. Först
senare och så småningom har det växt upp
en insikt inom honom om de politiska och
mänskliga skälen till ett sådant val. Han visste
från början att han var radikal och
revolutionär; först i sin sista bok visar han sig veta
varför han är det.
Med en sådan läggning kan Malraux
knappast ha mycket till övers för de neutrala.
Den kritik som riktas mot dessa är också i
"L’Espoir" viktigare än den som riktas mot
det fienüiga lägret. Det är inte bara fråga om
de stora — i det spanska kriget neutrala —
makternas inkonsekventa politik, trots att han
inte kan låta bli att ge dem en gliring: "Jag
har sett demokratierna intervenera mot nästan
allting, utom mot fascismen." Det är fråga om
motsatsen mellan dem som ständigt måste ta
parti, på grund av sitt behov av handling, och
dem som låter tiden rinna i väg under
begrundande av skäl och motskäl. "Det är alltid
desamma som är neutrala. Var har jag
någonsin varit neutral?" heter det på ett ställe.
Visserligen har Malraux en viss förståelse för
en del av dessa neutrala och han skildrar dem
inte osympatiskt. Kommunisten Alvears fader,
konsthistorikern, är en neutral, för vilken
dagens strider inte äger avgörande intresse.
På sätt och vis, menar Malraux, är han i släkt
med apokalyptikerna, fastän hans apokalyptik
inte är handling. Han berättar legenden om
aporna i Sydamerika, som strax före
soluppgången för ett stort oväsen och tyckes särskilt
oroliga, ty, säger sägnen, det har lovats dem
att de vid soluppgången skall bli människor . ..
En legend som Malraux bör ha all förståelse
för, trots att han numera inte tror på ett sådant
människovardande. Han har valt politiken
i stället för apokalypsen och handlingen i stället
för moralismen, men det försvar han ger för
detta val är så pass vältaligt att man
misstänker att en inre uppgörelse ligger bakom.
Föremål för polemiken är Unamuno, Spaniens
store diktare, som i det avgörande ögonblicket
vägrade att ta ställning, emedan han inte kunde
se att det ena partiet var bättre, renare, mera
ideellt än det andra; men udden kunde lika
gärna ha vänts mot André Gide, som efter sin
visit i Sovjet på alldeles samma grunder avföll
från kommunismen. Men Malraux godkänner
inte dessa resonemang. Om det finns rättvisa
krig, säger Garcia, så finns det inga rättvisa
arméer; det finns en rättvisans politik, men
inget rättvist parti. Ett parti är inte, som de
intellektuella tror eller vill göra det till, ett
antal människor samlade kring en idé. Det är
snarare en handlande personlighet än en idé —
från det ögonblick man tagit ställning är man
engagerad; detta ställningstagande är en
handling som sedan tvingar fram andra i en lång
rad. Och vilket resultatet av utvecklingen blir,
det beror inte på den idé, som ligger till grund
för ett visst partis propaganda; det beror på
summan av de stridande människornas
handlingar. "Revolutionen blir det som vi vill göra
av den." Vi har hört talas om denna
motsättning tidigare, men från sådana som faktiskt
om också inte till sin längtan stått på tankens
sida mot handlingens, stämningens mot viljan,
nyansens mot kontrasten. Här ser vi den från
det motsatta hållet, och de vise må döma om
vad som i detta program är gott och behagligt
eller motsatsen; så mycket är säkert att det
synes ägnat att sätta vapen i händerna på
aktivister av alla läger, inte bara Malraux’ eget.
"De som har erfarenhet av revolutionen",
säger Garcia i den stora diskussionen om
Unamuno, "har varken Unamunos talang eller
ens, i de flesta fall, uttrycksmedlen ..." Det
är sant; men Malraux utgör ett undantag.
Däri ligger kanske det märkligaste med honom.
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
