Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
bra och som inrättat sig för ett liv i
mördande otrivsam hollywoodsk lyxfunkis,
signerad av Svend Thoresen. Ett skilsmässotillbud
avstyres av advokaten som utmanar de
trätande makarna på ett vad att de inte skulle
klara sig utan pengar. De bygga sig
följaktligen som svalorna ett litet bo i en vindskupa i
Gamla stån, där han skall försörja sig som
målare och hon som städerska. När de
tröttnat på leken och vill återinträda i
rentierståndet är den hos advokaten deponerade
förmögenheten förskingrad. Situationen räddas
genom Järrels genombrott som målare, vilket
sker under former som erinra om Harold
Lloyd, salig i åminnelse och inte fullt lika
rolig som gengångare. Aningen av en
Capra-tendens finns: det är inte bra att vara för rik
och inte heller att vara för fattig, men filmens
förmåga att stämma till eftertanke torde få
betecknas som minimal.
Filmen är bäst i sina rena farsmoment. Till
det roligaste hör Marguerite Vibys
kurra-gömmalek med den ungkarl hon städar åt och
interiörerna från redaktionen av
Kärleksjournalen. Dessemellan får man till livs mycken
beskedlig kvickhet och några trevande försök
i det stämningsfulla. Men filmen utmanar
aldrig den goda smaken och ligger genomgående
på en intelligensnivå över svenskt
komedigenomsnitt. Kameran sköter Ekman naturligt
och påhittigt, men nedlåter sig ibland till
sådana enkla klichéer som att illudera
förflyttning per järnväg genom att fotografera
hjulen på lokomotivet.
Med tio cents på fickan (Sullivan’s Travels).
Preston Sturges. Paramount.
Preston Sturges är nog den intressantaste
ooh djärvaste av de amerikanska
filmregissörerna just nu. Man har intrycket att han kan
ungefär vad som helst. Han har en hårdhet i
nyporna som när han sätter den sidan till
kan bli nästan skrämmande. Aven i hans
slapstick finns ett förstörelseraseri, ett
gargan-tuanskt skämtlynne av ovanliga dimensioner.
Man kan förstå att Sturges fått
påstötningar att han inte borde ödsla sin begåvning
på barnsliga upptåg. Svaret är denna film, i
vilket han vill motivera varför han finner det
mera mödan värt att göra skrattretande filmer
än tragiska. Det är alltså en film om film,
shoptalk i högsta grad, Hollywood krängt ut
och in, obarmhärtigt förhånat. Men
Hollywood vet när det tuktas av en mästare ooh
har hållit god min.
Sullivan är en succéregissör i den lättare
genren, som till sina producenters förtvivlan
föresatt sig att göra en allvarlig film med ett
budskap om mänskligt brödraskap. I den
avsikten går han som luffare ut i världen för att
lära känna livets skuggsidor. Experimentet
avlöper utomordentligt komiskt; hur han bär sig
åt kommer han snart tillbaka till
utgångspunkten igen. Innan han ger upp skall han en
sista gång nedstiga till de elända, denna gång
med tusen dollars i femmor som han strör
omkring sig bland tiggare och vagabonder.
Men nu blir han fast, han rånas, misshandlas,
och hamnar som straffånge i ett inferno av
tortyr, smuts och träskmark. Ondskan och
lidandet som han lekt med blir ohygglig
verklighet. Ooh det är då, på en filmförevisning
för fångarnas förströelse, som han inser att
filmen inte kan ha någon högre uppgift än
att få människor att skratta.
Om Sturges med denna film kan anses ha
bevisat sin tes vill man låta vara osagt. Av
de burleska inslagen äro några skrattretande,
andra mindre lustiga. Det som imponerar mest
i filmen är de mörka scenerna: luffaren som
plockar sedlar på bangården och hypnotiseras
av strålkastarna från det framrusande loket,
natthärbärget med rad efter rad av märkta
fysionomier, det sällsamma bönemötet i
negerkapellet, dit fångarna marscheras in med
skramlande kedjor under jublande hymnsång
från församlingen, den gudsförgätna
sumpmarken, där straffarbetet försiggår. Sturges
visar sig i dessa suggestiva misärbilder som en
kamerakonstnär av fransk klass och som en
fullt lika kraftfull realist som Ford.
Sturges tycks stå i ett egendomligt
dubbelförhållande till filmen. Det är som om han
både älskade och föraktade den, som om han
ville åt olika håll söka nå gränserna för vad
man kan uttrycka i film och sedan missnöjd
kastade bort resultatet. Liksom Orson Welles
är han en orolig, plågsamt medveten
konstnär instängd i ett uttrycksmedel som
samtidigt fascinerar och otillfredsställer honom.
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
