Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
även han ett "kanske" till svar på sitt frieri.
Till slut kommer millionären själv och bjuder
på flygtur till Chicago och frieri ovan
molnen, som accepteras i upprymd
champagnestämning. Flickan ooh de tre friarna, det är
ju ett gammalt sagomotiv, och en folksaga i
ultramodern förklädnad är det som Garson
Kanin gjort av de ingredienser, som blötts
och stötts i tusen sinom tusen
veckotidningsnoveller och dussinfilmer. Det är en ovanligt
charmfull film, älskvärd, kvick, raffinerad i
sin blandning av vardagsrealism och trolsk
poesi. Den som inte tror på att en stjärna
kan blinka som en semafor åt en flicka som
önskar sig något eller att en klocka ringer
fullt hörbart när den rätte kysser henne måste
bli irriterad och har heller inga förutsättningar
att klara matematiken i en film där två gånger
två ideligen blir fem. Å andra sidan måste en
humorfri psykoanalytiker och renlärig
surrealist ondgöra sig över gestaltningen av Gingers
drömvisioner i samband med de tre frierierna.
De äro roligt utförda i ett slags surrealistisk
sockerbagarnaivism. Ginger Rogers är
möjligen litet hårt regisserad med då och då
ansträngt nyanserad mimik men dessemellan
släpper hon sig härligt lös.
Karaktärsskådespelaren Burgess Meredith har den roll som
i sagorna brukar uppbäras av vallpojken. Han
är särskilt bra i den scenföljd, där han bevisar
att man kan ha lika roligt en kväll på en dollar
och åttio cents som på alla pengar i världen,
vilket ungefär är sensmoralen i filmen.
Jag stannar över natten (Ball of Fire).
Howard Hawks (producent Samuel
Goldwyn). RKO Radio.
Uppslaget i denna farsbetonade komedi
erinrar om Shaws "Pygmalion". Gary Cooper är
en språkprofessor som tillsammans med sju
äldre vänliga och lärda original sedan
åtskilliga år är sysselsatt med utformandet av ett
konversationslexikon som kommit till
bokstaven S, när anslaget är förbrukat.
Redaktionen är inhyst i en övermöblerad viktoriansk
skräckvilla, ett sannskyldigt monument över
mumifierad lärdom. För att samla material
till artikeln Slang beger sig Cooper ut på
stån och fascineras därvid rent linguistiskt av
en nattklubbssångerska med försänkningar i
gangsterkretsar (Barbara Stanwyck) som han
inviterar till villan som studieobjekt. Hon
anländer iförd sin mycket genombrutna
estradkostym och är snart lika omgiven av senila
beundrare som Susanna i badet.
Språkprofessorn lyckas i det längsta bevara sin
objektivitet inför detta fullfjädrade femininum men
faller även han till föga när hon tar fram
det grövre artilleriet. Det är från hennes
sida rena bondfångeriet på beställning från
gangsterhögkvarteret men man undrar inte
på att hon snart blir litet betänksam när hon
ser hur gymnasistmässigt chevalereskt den
ny-käre professorn tar henne på allvar och med
vilket rörande intresse farbröderna följa
händelsernas utveckling. Det går naturligtvis som
det måste gå i sådana fall på bio men
regissören har kunnat klara det lyckliga slutet i hamn
utan sentimentala kovändningar. Filmen
rullar upp sig som festlig parodi på
gangsterfilm; en sådan seen som hold-upet på
redaktionen med den praktiska definitionen av
ordet Damoklessvärd är säkerligen den
dråpligaste illustration man hittills sett av nyttan att
äga humanistisk bildning.
"Ball of Fire" är som helhet en ovanligt
rörlig och spirituell produkt av den nya
amerikanska komedistilen (Capra-Riskin, Preston
Sturges, Garson Kanin och på scenen
Hart-Kaufman), som karakteriseras av fenomenal
slagfärdighet, glädje åt det kuriösa och
groteska och en bråkig, knyckig rytm, helt olik
det kullagermjuka, väloljade Lubitschglidet.
Det förefaller som om den amerikanska
filmen gjorde sina största framsteg på detta
avsnitt för närvarande. De bästa begåvningarna
i Hollywood just nu trivas bättre i
skjortärmarna på bakgården än under den ståtliga
arkaden ut mot arenan. Den bornerade må tala
om okultur, det är i varje fall en mycket
intelligent och självironiskt medveten okultur
som har betydligt mera av fruktbar vitalitet i
sig än de stora paradnumren med kulturella
ambitioner. Georg Svensson
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
