Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Örjan Lindberger: Fem brev från Hjalmar Bergman till Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRJAN LINDBERGER
flitigt. Ja tillochmed har jag hållit
föreläsningar däri för de goda örebroare; de få
sakkunnige mottog dem med rätt stor belåtenhet.
Men min största skicklighet är att glömma. Jag
vet icke, om jag har mycket kvar.
Slutligen har jag skrifvit. Prosasaker; en
liten enaktare, som jag men ingen annan tycker
är bra; poesier, som jag och alla andra tycka
medelmåttiga eller snarare genomusla. Ett stort
hemskt drama; ett annat, som professor
Warburg fann icke så illa, men mot hvilket han
hade den grafva anmärkningen, att man i
början trodde sig ha ett lustspel, men
slutligen hamnade i ett sorgespel.
Ett ödesdigert och, som det tyckes,
genomgripande fel i min karraktär! Så skref jag
nyligen en kommedi, som fru Lindberg ansåg
vara ett stort steg framåt i dramatiskt
hänseende; men som hon trodde vara allt-för O!
hemskt, för att någon seen skulle vilja ta det.
Där finns en roll, som fru Bosse möjligen
skulle kunna få smak för, det är det enda hopp,
jag har, att få det uppfördt.
Slutligen en berättelse, som herr Bonnier
— en som jag tror mycket snäll människa, men
för hvilken jag hyser en verklig räddsla! —
med någon tvekan — ja ganska stor — velat
utgifva, men som jag nu själf har förkastat.
Till våren skall jag börja en ny berättelse,
som jag vill kalla äfventyrsroman. Därmed vill
jag dock icke lura någon annan än mig själf.
Alltså fröken Key; nu vet Ni: "— har
ingenting, är ingenting, och blir väl heller
ingen-ting,–-"
Men Er sänder jag ett bref, så digert, att
Ni väl aldrig vågar öppna det.
Men gör Ni det, så hoppas jag det Ni sitter
så nära en brasa, att Ni när som hälst kan
sträcka ut handen och ge ett oblygt pratande
dess välförtjänta och välbehöfliga afslutning.
Och skulle Ni dessförinnan, som man ju gör
ibland, kasta en bliok på det långa brefvets
sista ord, så vill jag att detta ord skall vara:
Tack!
Med vördsam tillgifvenhet
Hjalmar Bergman
Stockholm 22/11 1904
Huruvida detta långa brev ledde till
personlig bekantskap är ovisst. När nästa brev
skrevs tio år senare, var den emellertid ett
faktum. Det är ett tack för senast efter ett
besök, som Hjalmar och Stina Bergman gjort
på Strand.
Brev 3.
Örebro den 13/10 XIV.
Fröken Ellen Key!
Den 9de -huius bevisade Ni tvenne luffare
bra mycken gästfrihet. Jag hoppas, att Ni
sedan dess ej saknat några silfverskedar utan
att Eder förlust begränsades till en half dag
ö en hel duk. För luffarna blef dagen rik på
äfventyr alltfrån Vilds första skall till en
lindrig vilsegång i skog ö mörker. Nu går
färden vidare genom Bergslagen, kanske mot
nya äfventyr. Det största, rika, kära var dock
ö förblir timmarna i Ellen Keys hem.
Er
Hjalmar Bergman
Min hustru skall nu göra sitt bästa för att
reparera min drumlighet med duken.
Hjalmar Bergmans direkta intryck av Ellen
Key finnas redovisade i nästa brev, ett år
senare.
Detta brev har en förhistoria. Bergman hade
skickat Ellen Key "Dansen på Frötjärn", andra
delen av hans "Komedier i Bergslagen", som
kom ut 1915; Barbro Backe och fru Gunhild,
som nämnas i brevet, äro huvudpersonerna
i två av berättelserna i denna. Ellen Key, som
682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
