Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Örjan Lindberger: Fem brev från Hjalmar Bergman till Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRJAN LINDBERGER
lag. Hur mår min gamle vän från St
Bernhard? Alltjämt lika galen i sin härskarinna?
Med vördnad och tillgivenhet
Er
Hjalmar Bergman
Den bok, som Hjalmar Bergman syftar på,
då han talar om sin jullektyr, är första delen
av Ellen Keys "Minnen om och av Emil Key".
Nästa år gav Bergman ut tredje delen av
"Komedier i Bergslagen", "Knutsmässo
marknad". Ellen Key läste den och skrev åter till
författaren. Och Hjalmar Bergman svarade
— något mera kortfattat den här gången.
Brev 5.
Kära fröken Ellen Key,
vi tacka för Edert goda brev och Edra
vänliga hälsningar. Och vi tacka Er, därför att
Ni mitt bland Ombergs alla ljuvligheter sände
oss en tanke. Kommer vi nånsin loss ur den
Gudsförgätna stad, där vi klivit ned oss och
jämmerligen fastnat, kommer vi nånsin mer ut
på "luffens", vem vet, om Ni då går säker?
Kanske får Ni se ett par ruskiga figurer —
liksom klippta ur Bergslags-komedier — med
fikna ögon glo in över Strands stängsel.
Ja, ja, bliv nu inte orolig. Den tid — den
sorg. Och jag tror, att tiden görs mig lång.
Åter säger Ni mig, att mina gubbar äro
fula. Jag har varken makt eller mod att jäva
Er dom. Vi äro verkligen en smula fula, jag och
mina gubbar. Och, i förtroende sagt, det pinar
oss. Kanske är det den tyngsta bördan på våra
skuldror, kanske är det den bördan, som gör
vår krokiga stig så svåra — krokig. Det var
rätt väl, att vi icke kommo dragande till Strand,
då bokarna slogo ut, mjälla, silkesfina och
glasklara. Vi skulle ha skyllt oss själva för frosten,
som skövlade vår kära värdinnas skatter.
Dock — den som länge och intensivt lidit
med i Fulhetens Komedi blir till sist böjd att
se något mildare på sina stackars comparser.
Och snart sjunger Skara-munken sin
gångare-låt i hans öra:
"Thy skall du ej mycket berömma
ej mycket häckla och döma."
Det är en kompromiss, ett svaghetstecken
och en modus vivendi. Fast tarvlig. Farligt är
det att födas med stora pretentioner till denna
världen, ännu mycket farligare att slå av på
pretentionerna.
Hjalmar Bergman ler icke åt "det gamla
fruntimret", åtminstone icke det leende, som
Ni — rätt elakt förrästen — förutsätter. Han
kysser den hand, vars ägarinna är alltför vis
att obotligt misströsta, och alltför ung, levande,
glödande ung — att vara obotligt vis.
Ler han, så är det snarast ett tacksamhetens
leende vid minnet av den förtrollade och
förtrollande strand, där elden brinner evigt all
frost till trots.
Den Stranden önska vi, Stina och jag, en
helg, som är glad och god och helgdagsklar,
korteligen — en helg, som anstår Strandens
Härskarinna.
Eder tillgivne
Hjalmar Bergman
Liljeholmen den 14/12 XVI
För att möjligen visa att även jag någon
gång har ljusare ögonblick, tar jag mig
friheten sända Eder en liten anspråkslös sagbok,
sammanplockad ur en flerårig produktion i
Folkskolans Barntidnings jul-publikationer.
D. S.
Det försoningsoffer, som Hjalmar Bergman
på detta sätt erbjöd, var den första samlingen
"Sagor". Gåvan kan uppfattas som ett bevis
för att Bergman innerst inne bar på ett
positivt patos, som var besläktat med Ellen Keys.
Andra liknande belägg har man i det
halvdussin purunga älskande par, som Bergman
företrädesvis koncentrerat sin diktande
sympati på. De äro allesammans anhängare av
Ellen Keys kärlekslära.
686
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
