Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
genom detta, genom att inordna sig i ett
anonymt garde, i en skara av krigare utan
ansikten, där den egna insatsens gloria förbleknar
i heroismens gemenlighet, det är just
härigenom som Gullberg blivit tidsrepresentativ.
Han har blivit synlig som "företrädare", som
tecken genom att i viss mån och på ett
alltigenom annat vis än i sin tidigare
"undanflykt" göra sig osynlig. Men har han blivit
det mer än många andra? Har han blivit det
i en avgjordare och betydligare mening än
exempelvis majoriteten av de skrivande
människor som kämpa, låt vara med ringare gåvor,
för samma tankar som han och påtaga sig
liknande risker, och i så fall varför? Vi snudda
här onekligen vid det paradoxala, ja, vid det
olikhetens, det orättvisans mysterium som
tydligen råder i allt andeliv. Ty om Gullberg
genom att utplåna eller delvis utplåna sig i en
gemenskap och därmed avstå från något "eget"
blivit i en förhöjd bemärkelse
tidsrepresentativ, så har han blivit det just i kraft av detta
egna, som lever sitt hemliga och skapande liv
under och bakom uniformiteten, som
genomtränger denna och är lika förnimbart i offret
som någonsin i självnj utan dets,
självbevarel-sens och den medvetna självhävdelsens attityd.
När jag huvudsakligen uppehållit mig vid
de gullbergska dikterna som moraliska akter,
behöver detta icke betyda och betyder det
icke, att jag skulle vara mindre benägen att
uppskatta dem som egentlig poesi. Det finnes
en moralisk skönhet, som visserligen har sin
alldeles särskilda natur och svårligen kan
betraktas som identisk med den estetiska, men
som likväl förvandlas till även-estetisk kvalitet
i samma ögonblick som den förenas med sitt
medium och uppgår i den språkliga åtbörden.
Detta är oupphörligen fallet i Gullbergs dikter.
I det även som helhet grandiosa oratorium
som heter "Uppenbarelseboken i
skyddsrummet" finnas exempelvis dessa strofer:
Vi jordens kvinnor, svarta, gula, blonda —
ha ropat i evärdlig födslovånda.
Vi födde gossebarn till torp och troner:
men draken med sju huvud och kanoner
på tio horn och bajonett till tunga
uppslukade från jord och hav de unga.
I evig barnsnöd ligger kvinnan vaken.
Vem frälsar våra gossebarn från draken?
Här bryr man sig icke om att skilja på
moraliskt och estetiskt, man böjer sig bara
i vördnad för denna syntes av tvenne
skönhetskategorier.
Överallt i denna bok möter man klanger
och bilder, som bekräfta Gullbergs alltjämt
oförbrukade mästerlighet. Hans fallenhet för
pastischen eller något, som kommer pastischen
nära (härutinnan och även i ett par andra
avseenden är han icke utan släktskap med
Fröding) ligger i öppen dag. Denna fallenhet
är hos honom, liksom hos Fröding, så
långtifrån något tecken på osjälvständighet, att den
tvärtom är ett element i hans originalitet och
samtidigt ett medel för denna att utrycka sig
i mångskiftande nyansering. Stildrag och motiv
ur bibeln, ur den antika och den indiska
litteraturen, ja, även ur rokokon (till exempel
i dikten om en död komediant med dess
egendomligt mjuka, elastiska alexandriner) bryta
sig med varandra också i den nya
diktsamlingen och framkalla på nytt samma tjusande
och sällsamma gungning, samma ovissa reflexer
och spegelperspektiv som vi erinra oss från
Gullbergs tidigare poesi. Icke minst suggestiva,
särskilt i denna bok med dess svensknationella
in- och genomblickar, äro de ekon han låter
tona genom sin vers av 1600-talets konstlyrik,
av stormaktstidens barska rimlek, påtagligast
kanske i "Väktarverser för mörkrets timmar":
Gud lät ett stjärntak välva
kring Kristi oljelund.
Men na slår klockan elva.
Och nu är Judas’ stund.
Må ej med sniken hand
från tolv gå en
på snabba ben
att sälja detta land!
Men det får räcka med citat. Det får också
räcka med fingervisningar på sådant som är
särskilt vackert och betvingande. Man kan icke
trycka av större delen av
innehållsförteckningen. Endast vid en av dikterna måste jag
dröja ett ögonblick, icke av den anledningen
att den kanske är den skönaste av alla, icke för
att beskriva eller omskriva den (det vore
sannerligen opåkallat, ty den kan icke förbises av
någon verklig läsare), utan därför att den helt
nyligen blivit brukad i avsikt att förringa en
bortgången skaldinna av samma
storleksordning som Gullberg. Den dikt jag menar heter
"Död amazon" och handlar om Karin Boye.
716
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
