Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Åktenskapskomedi
ARNE HÄGGLUND: Ät, Adam! Norstedts
1942. 8: 50.
Arne Hägglunds nya roman väger mindre
tungt som diskussionsinlägg än hans båda
föregående men har i gengäld en mer konstnärlig
hållning och en friare, lättare fabulering. Den
klara, rent intellektuella stilen, som nog tyder
på lärj ungeskap hos Olle Hedberg, har fått en
skarpare slipning och blänker ofta till av besk
kvickhet och munter sarkasm, medan den
känsla, som endast anas därunder, hålles i
strängaste tuktan. Författaren liksom resonerar
med sina figurer och ser sakerna än ur den
enes synvinkel, än ur den andres i den
fortlöpande äktenskapliga dialogen.
"Ät, Adam!" är nämligen historien om ett
ungt äktenskap, till det yttre bestämt av
medelklassens ekonomiska situation, som alltså utgör
bakgrunden till en rad konflikter. Mannen är
arkitekt och märkt av sitt yrkes speciella
livsvillkor, där den konstnärliga ambitionen
ständigt får underordna sig praktiska krav och
beställarens önskemål; det kan bli smärtsamt
och irriterande nog i längden, även om Ejnar
Forssman inte i allmänhet låter konstnärskapet
tjäna som täckmantel för sin egoism. Det finns
tider då det dagliga rutinarbetet verkar som
en trampkvarn, och då han fantiserar om en
fri konstnärlig verksamhet. Hustruns
yrkesarbete kan då uppfattas som en
säkerhetsmarginal man inte vill uppge; då den
inkomstkällan tar slut, är mannen slutgiltigt bunden
vid kontoret. Men hustruns arbete utanför
hemmet ger upphov till åtskilliga slitningar
för henne, oron för det i andras händer
överlämnade barnet, de återkommande bekymren
för hembiträden. Eva Forssman förnimmer
djupt det onaturliga i att hon av kärlek till
mannen skall påtvingas ett arbete, som hon
vantrivs med och som hindrar henne att
fullgöra sin bestämmelse som kvinna och moder.
Detta är äktenskapsgnabbets viktigaste
frontlinje, men därtill komma flera mindre
konfliktämnen: släktingarnas välmenta men
missriktade inblandning, mannens dåliga humör
och allmänna vantrevnad i tillvaron,
fresterskan med den förbjudna frukten och annat
sådant.
Individualiseringen är inte så långt driven,
i varje fall inte i fråga om hustrun; hon heter
ju också Eva och skall väl på sitt vis uppfattas
som en typisk representant för det evigt
kvinnliga. Mannen är mera särpräglad och har blott
på titelbladet fått namnet Adam: det går
knappast att uppfatta dem som det eviga
människoparet, om detta nu verkligen föresvävat
författaren; därtill är tids- och miljöbestämningen
för stark. Men det hela är trovärdigt som
psykologi och roande som berättelse, kanske
dock en aning utdraget. Herrskapet Forssmans
angelägenheter äro, naturligt nog, ofta
trivialiteter, och då kan trehundra sidor bli lite för
mycket av det goda. Holger Ahlenius
Stadslivets obehag
GRETA von SCHOULTZ: Det går en vind
i gräset... Bonniers 1942. 5: 75.
ALLAN ERIKSSON: Grönska, min gränd!
Gebers 1942. 9: 50.
ARVID CARLE: Ännu är det sommar.
Bonniers 1942. 5:25.
"Giv oss j orden!" skulle Greta von Sci-ioultz
ha kunnat kalla sin debutroman om inte titeln
redan varit upptagen. Boken handlar om en
bondhustru som får lov att flytta till stån, när
maken säljer gården och blir chauiför, men
som vänder tillbaka till jorden med sina tre
pojkar sedan hon blivit änka, köper ett torp
i hemtrakten och slår sig ner där. Bokens
budskap är att det känns trångt och otryggt för
människor som bor i städerna. Det är bättre
att få vara på landet och se hur rågen ryker,
känna hur myllan luktar, plantera blommor
och bär och i plöjningstiden få sitta vid
dikesrenen och dricka kaffe med våfflor.
Man tycker sig ha hört det där förr, och det
finns kanske många som känner det så, fast
ännu fler tycks känna tvärtom och blir
stannande i staden. Men det brukar alltid vara
svårt för författare att uttrycka saken med
måtta, utan alltför ymniga lyrismer. Greta
von Schoultz har inte riktigt lyckats. När
hennes Hedvig en vårdag kryper på händer
och knän i trädgårdslandets lösa mylla och
sätter j ordgubbsplantor, "kände hon sig för
några ögonblick som ett med jorden själv. Det
728
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
