Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - E. N. Tigerstedt: Franska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA BÖCKER
— har han icke skrivit ett kapitel om "1’Église
littéraire de France"! — och full av skepsis
och motvilja mot alla nya påfund. Hans syn
på mänskligheten är lika illusionslös som
La Rochefoucaulds, ehuru den visserligen är
färgad av ett melankoliskt medlidande som
var denne alldeles främmande.
"Les Confessions sans penitence" (Pion
1941) är till det yttre en samling essayer om
Rousseau, Montesquieu, Pascal och Descartes.
Men redan företalet underrättar oss om att vi
icke ha att göra med några historiska porträtt
utan med personliga uppgörelser. Rousseau till
exempel ger Duhamel anledning att än en gång
kritisera den moderna civilisationen, samtidigt
som han uttrycker sin motvilliga beundran för
"ce vénéneux miracle" "Bekännelserna" utgöra.
Duhamel behandlar Rousseau lika omilt som
någonsin Lemaitre eller Lasserre gjort, och
hans essay fogar sig till de många andra
anti-romantiska stridsskrifterna. Descartes åter
inspirerar Duhamel till en gensaga mot den
absoluta förnuftstro som icke erkänner några
andra vägar till sanningen. Det innebär icke
— som Pascal-essayen visar — att Duhamel
vore troende. Ärligheten — 1’honnëteté —
tvingar honom att tillstå att han icke vet besked
i denna fråga, men han vördar och beundrar
tron hos andra. —- Var det icke Sainte-Beuve
som sade att av alla icke troende en
melankolisk skeptiker stode kristendomen närmast?
Man kan näppeligen tänka sig en större
kontrast till Duhamels bok än Jean
Girau-doux’ "Litterature" (Grasset 1941). Också
Giraudoux angriper romantiken — i ett tal
till hundraårsminnet av Hernani! Och
essaysamlingen inledes med en hänförd hyllning till
Racine. Men eljest är den anda som råder där
vitt skild från den konservativa humanismen
och klassicismen hos Duhamel.
Jean Giraudoux var under kriget chef för
det franska underrättelseväsendet och torde
i denna egenskap icke ha skördat några lagrar.
Förklarligt nog, ty han är i eminent grad
vad som på franska kallas "un esprit faux"
— något som icke hindrar honom att vara
"un esprit brillant". Han har intelligens, smak,
charm och fantasi, han saknar förmåga att
uppfatta och återge verkligheten utan att
omforma den. Hans Racine — den rene
litteraten — är lika overklig som Mauriacs
torterade syndare. Hans författarskap roar och
fängslar för en tid men tröttar i längden.
Sådan han är, är han likväl utsökt och
intagande, en modern Marivaux, en sentida
ättling till preciöserna. Han borde ha levat på
1600-talet: han skulle ha smitt sonetter till
"den ojämförliga Arthenices" ära i kapp med
Voiture, Moliére skulle odödliggjort honom
i en komedi, Boileau skulle förevigat honom
i en satir och Ludvig XIV skulle tvekat mellan
honom och Fénelon, när det gällde att nämna
"1’esprit le pius fin et le pius chimérique de
mon royaume".
Efter Marivaux Rabelais! Det är till
omväxling helt uppfriskande att från Giraudoux
komma till Léon Daudet, ehuru "Sauveteurs
et incendiaires" (Flammarion 1941), som väl
är den outtröttlige skribentens sista bok, visar
honom från hans mildaste och bästa sida: som
sin faders sanne son, full av intresse för
människorna och kärlek till böckerna. I Daudets
sällskap har man aldrig tråkigt, vare sig han
kåserar om klassisk litteratur eller berättar
anekdoter om de stora författare från
1800-talet som han känt.
Appellen till det förflutna har en avigsida:
den riskerar att förfalska det, att omforma det
efter nuets önskningar. Så har det gått med
Charles Péguy, och sedan Vichy upphöjt
honom till nationalhelgon, är det fara värt att
hans verkliga drag försvinna i glorieskenet.
Daniel Halévys gamla bok "Péguy et Les
Cahiers de la Quinzaine" har upplevat en ny
799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
