Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Per Lindberg: Ett teaterbibliotek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER LINDBERG
samlingen med både äldre och yngre ting:
Robert Spalarts "Versuche über das Kostüm",
Wien 1796, och André Bardons fyra volymer
"Costume des ancien peuples" (Paris 1785).
Eller nya läckra verk, så fjärran från kriget:
"Die Moden des italienischen Renaissance",
Boehns och Fischels modeböcker. Men mer
än dessa kostymverk lockade serien
Künstler-monographien. Man kom närmare Shakespeare
genom Tizian och Giorgione, närmare "Götz
von Berlichingen" genom Dürer, närmare
Marivaux genom Watteau än genom några
kostymkompendier.
Men det producerades också ny dramatik,
mitt under kriget, av en generation, som kort
och gott hette Das junge Deutschland. Det var
de författare, som sen fortsatte som de hårt
fördömda tjugutalsexpressionisterna. De fyller
de kanske brokigaste metrarna i min bokhylla.
De skrev på så många olika sätt och tungomål,
att man frågar sig, hur de kunde komma från
ett och samma land. Var Bismarcks enhetsverk
rentav ett onaturligt verk? Många som var
stora den tiden förblev väl inte länge lika
stora. Men nog kommer Tollers "Hoppla, wir
leben", Chlumbergs "Wunder um Verdun" och
framför allt Brechts "Dreigroschenoper" att
stå sig som tidsdokument över modiga mäns
kamp mot sin samtid. Det är ett stycke levande
och blödande historia som står där på
bokhyllan, de nämnda och alla deras kamrater,
som berövats hem och land av de nya
tyrannerna, det land vars storhetstid inom dramat
började under mottot: In tyrannos!
1933 tog den tyska produktionen slut.
Propagandan formulerade slagordet: smör eller
kanoner. Men det var inte det saken gällde.
Utan kanoner eller böcker, maskiner eller
människor. Den tyska människan brändes på
bokbålen för att hon inte skulle kunna hindra
förstörelseindustrien. Till de författare som trädde
i de brändas ställe säger man väl helst som
Jacques i "Som ni behagar": "Jag hoppas vi
råkas så litet som möjligt."
Den avdelning i mitt bibliotek, som jag är
mest glad åt, är den franska. Fadern hade
plockat hem klassikerna, speciellt Moliére i
vackra band med dekorativa stålstick, Racine,
Voltaire, Marivaux och Musset. Men han hade
också prenumererat på en fransk
teatertidskrift, och år efter år damp den ner i hemmet.
Jag känner ännu spänningen i luften var gång
den stacks in i brevlådan: Le Théåtre. Mitt
oppositionella dalmassinne brukade reagera
mot dessa häften. Var detta teater! Snarare
modejournaler med reklambilder av
paljetterade stjärnor. Men sen man nu på äldre dagar
sett den nutida filmmannekängkonsten, står
dessa teaterhäften från förr i bättre ljus.
En mansålder senare kunde jag, som andra
valutasvin, ta mig fram till Paris. I boklådorna
där utmed Seinekajen, kring Odéon och
St. Michel kunde man plocka till sig inte bara
efterföljare till Le Théåtre utan också hela den
generation av franska dramatiker som
överhoppats i Sverige, från Henri Becque till Claudel.
Men den som ville orientera sig i
efterkrigsårens mentalitet gick helst till de små
avantgardeteatrarna kring Copeau, Jouvet, Baty,
Dullin och Pitoëff. I deras teatervestibuler
fann man serier av nya pjäser: Répertoire du
Vieux Colombier, La Compagnie des Quinze,
Masques (Cahiers d’art dramatique). Där fanns
också månadskalendern Choses du Théåtre,
i vilken alla de nya författarna och
teatermännen medarbetade med spirituella kåserier enligt
gammal fransk tradition. Ett teaterbesök blev
därigenom inte bara upplevelse av en enstaka
teaterföreställning men av hela den andliga
atmosfär, hela det stycke Frankrike, som
föreställningen var en del utav. Kultursnobbism?
Gudskelov för kultursnobbism! Mitt uppe i det
koketteri för okultur som eljest började gripa
omkring sig världen runt, mest där hemma.
Bland de hundratals moderna franska verk,
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
