Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILM
mordet. Hitchcock visar här oväntade prov
på småborgerligt gemyt och vänlig humor.
Man måste beundra den skicklighet varmed
regissören fogat ihop komedi och kuslighet;
det behövs bara den omärkligaste vridning så
är man över från den ena våglängden på den
andra. Men som alltid när det gäller
Hitchcock köps spänningen då och då på bekostnad
av rimligheten. Det är till exempel inte troligt
att mördaren skulle ha låtit viktiga indicier
ligga och skräpa i sitt rum.
Joseph Cotten gör en utomordentlig
prestation som Uncle Charlie. Det ödsliga och
lurande patologiska bryter med små åthävor
igenom masken av älskvärd odåga. Han syntes
sist i "Citizen Kane’" och han är inte det enda
Hitchcock övertagit från Orson Welles. Sättet
att låta oväsentliga, varandra korsande
dialoger fylla ut sammanhanget och att genom
en djärv kamerainställning plötsligt ge bilden
ett drag av hotfull mäktighet eller
spökaktighet ger också associationer till Welles.
Farlig som synden (I Married a Witch).
René Clair. United Artists.
Denna filmsaga för fullvuxna och inte
alldeles oskyldiga barn förtjänar högt beröm för
dråplig, spirituell situationskomik och fyndigt
utnyttjande av filmkamerans förmåga att
upphäva samtliga naturlagar. Det är en mycket
sofistikerad produkt med briljant dialog, mein
icke förty har den ett omedelbart skämtlynne
som har traditioner långt tillbaka i den
primitiva filmkonstens naiva lek med det nya
instrumentet, hos Meli och Mack Sennett.
René Clair har signerat den och han har här
accepterat den amerikanska stilen men
kryddat den med en nypa gallisk esprit. Att
redogöra för handlingen tjänar inte mycket till,
den är högeligen komplicerad och skulle inte
inge förtroende i ett kort referat. En på
häxprocessernas tid bränd trollpacka går i modern
tid igen för att åtföljd av sin likaledes
trollkunnige fader ta en raffinerad hämnd på
ättlingen till den domare som dömde dem till
bålet. Ättlingen i fråga (Fredric March) är
uppställd som guvernörskandidat och skall till
att gifta sig med dottern till en tidningskung.
Häxan är först blott en högst förförisk röst
och ett litet rökmoln som småningom
materialiseras i Veronica Lakes blonda lockar och
huldrelika gestalt. För att få offret i sitt våld
tillgriper hon en kärleksdryck, vilket förefaller
överflödigt när man ser ut som Veronica Lake,
men råkar själv svälja den med oanade
konsekvenser. Far och dotter råka i konflikt och
överträffa varandra i trollerier som snart vänt
både March och hela staden över ända.
Alltnog, kärleken visar sig starkare än trolldom
och det hela upplöses i en borgerlig
familjeidyll som endast oroas av att yngsta dottern
visar betänkliga böjelser för att rida omkring
på en sopkvast. Filmens goda effekt beror på
den storartade kontrasten mellan en
capra-mässigt iscensatt amerikansk farsmiljö och
gammal hederlig magi. Det var en god idé att
låta spöket resa väster ut.
Gentleman Jim. Raoul Walsh. Warner Bros.
Den irländske boxaren Jim Corbett, som
1892 detroniserade John L. Sullivan som
världsmästare, var tydligen en pittoresk figur
som tog sin sport mera lekfullt än de flesta
andra yrkespugilister, rörde sig elegant som
en balettmästare i ringen och genom sitt
uppträdande i och utanför den gav raison
d’étre åt benämningen "the noble art of
self defence". Åtminstone framställs han så
i denna bullriga, flamländskt mättade och
festliga film som formar sig till en
prisboxningens kulturkrönika. Den har de välbekanta
egenskaperna hos dessa filmbiografier kring
amerikanska publikidoler, som vi senast mötte
i "Yankee Doodle Dandy": den sentimentala
idealiseringen av familjelivet, den oförställda
förtjusningen över hur långt man kan komma
med fräckheten som vapen, ett naivt
demokratiskt patos som inte utesluter uppriktig
vördnad för rikedom och glans, den enklast
tänkbara psykologi men också en viss
elementär kraft i själva berättandet, som man inte
kan motstå. Tekniskt och regimässigt är filmen
ett bravurnummer av häpnadsväckande
vitalitet och med en bildfantasi som är outtömlig.
Boxningsmatcherna kan kanske i sin
oförställda råhet beröra en och annan mindre
angenämt, men ser man på dem filmatiskt,
kan man inte gärna undgå att imponeras. Den
som överhuvudtaget kan slita sig från den
pojkboksenkla handlingen rekommenderas att
låta blicken dröja i bildernas bakgrund och
periferi för att se med vilken oerhörd
grundlighet och frodig detaljrikedom den
kulturhistoriska ramen är genomtecknad. Här finns
A BLM 1943 vii
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
