Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
nu som på Niels Ebbesens tid för sexhundra
år sedan.
Styckets aktuella adress tarvar inga längre
utläggningar. Kaj Munk har gjort
centralfiguren till en inkarnation av Danmark, en
fridsäll, godmodig odalman som har sin glädje
i allt som växer och ler. Han reagerar till en
början mot den holsteinska ockupationen av
Danmark och besittningstagandet av hans gård
ungefär som danskarna i gemen gjorde det
1940: vad tjänar det till att kämpa mot en
förkrossande övermakt och möta våld med
våld, låt oss i stället bida tiden och se om inte
det onda skall förgöra sig självt. Han tror "att
lärkorna skall sjunga och bönderna skall plöja
holsteinaren ur landet". Hans hållning är det
värdiga passiva motståndet, han är lika litet
en bockande quisling som sin svåger eller en
oförvägen hetsporre som den unge riddaren
Niels Bugge. Han står trygg och förnuftig
med bägge benen stadigt på jorden och låter
sig inte rubba ens av sina närmastes hån och
förebråelser. Men när holsteinaren i strid mot
alla löften rekvirerar hans gårdsfolk till
krigstjänst är det slut med Niels Ebbesens sävlighet
och pacifism. Med ovana händer griper han
till svärdet, lyckas komma den förhatlige greve
Gerhard inpå livet och stöter ner honom, vilket
blir signalen till befrielseupproret. På samma
sätt tog det danska tålamodet under den
nuvarande ockupationen slut när påfrestningarna
blevo olidliga. Kaj Munks pjäs kan alltså sägas
vara mera aktuell nu än när den skrevs, även
om den alltjämt kan bli ännu aktuellare.
Stycket är utformat som ett krönikespel i
fem akter eller bilder. Den dramatiska verkan
av de olika avsnitten är högst växlande,
ibland uteblir den nästan helt och ersätts av
långa diskussioner, ibland är den avsevärd
med nästan väl kraftigt påbredda effekter. Det
finns ett drag av självbelåten snakkesalighet
hos Munk som man mycket litet tilltalas av,
en beskäftig munvighet som lika ofta hamnar
i det snarfagert sentimentala som i det alltför
beslutsamt drastiska. Han tillhör dessa moderna
kristna som till varje pris vill framhålla att en
andans man inte behöver vara främmande för
livets realiteter. Åtskilligt av det som händer
omkring den urspårade fader Lorentz är av
tvivelaktig smak. Men en riktig dramatiker är
ändå veder søprästen. Han kalkylerar inte
ängsligt varje seen utan knådar direkt ur livets
våta lera. Han har medfödd blick för vad som
är sceniskt verkningsfullt och han kan vara
utomordentligt snabb och slagkraftig i
repliken. "Niels Ebbesen" tillhör väl inte hans
bästa teaterstycken, men det är taget glödhett
ur elden.
Det var oförfärat av studion att på
Borgarskolans primitiva seen ta upp ett drama som
kräver lika mycket av personal och
arrangemang som ett shakespearestycke. Den unge
regissören Ingmar Bergman, som fostrats i
Studentteaterns blygsamma omständigheter,
tappade emellertid inte modet inför
svårigheterna. Han följde fältherreregeln att den
bästa strategien för en underlägsen styrka är
att gå till attack och lade till och med in
stridsscener, dansnummer och köreffekter som
inte stod i scenanvisningarna. Det sprack
ordentligt ibland, och en modern publik, som
är bortskämd med vridscen och andra
bekvämligheter, har inte lika lätt att överse med
tekniska brister som publiken på Shakespeares
tid. Men bjöd man till så måste man säga sig
att regien var begåvad på ett ungt och
medryckande sätt. Dansnumret vid skördefesten
gick med schvung och mordscenen var
iscensatt med en makaber spökfantasi och grälla
effekter som visserligen tangerade
Grand-Guignol men också ledde tankarna till spanskt
barockmåleri. Toivo Pawlo hade som greve
Gerhard anlagt en mask av ruggig asgam och
vinnlade sig med nästan patologisk inlevelse
att framställa ett skabbigt skadedjur, där
makthungern och blodtörsten för länge sedan
utplånat alla mänskliga drag. Som Niels Ebbesen
såg man Anders Ek. Han var litet för ung för
rollen och hans återhållna spelsätt, som kan
ge ett sådant intryck av bunden kraft, blev
ibland litet för släpigt. Dagny Lind som
hustrun var titt och tätt farligt deklamatorisk,
medan Bibi Lindqvist hade den rätta
folkliga älskligheten och naiviteten. Den försupne
prästen hade man allt tänkt sig som en
betydligt frodigare typ än den som Sture Ericson
hade naturliga förutsättningar att framställa,
men denna nya förmåga visade i de stora
uppgörelsescenerna att han är en kraft att
räkna med. Georg Svensson
653
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
