Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skådespelarkonsten som filmen så ofta gör sig
skyldig till!
Filmens frigörelse från teatern hänför Beyer
till kamerans rörlighet och den därav betingade
överlägsenheten i miljöskildring. Resultatet har
dock endast blivit att nästan all film är filmad
naturalistisk teater! Det finner Beyer vara
alldeles i sin ordning, felet är bara att ljudfilmen
fordrar diktare men tills vidare saknar sådana.
Filmen med sin brist på konstnärlig,
intellektuell, social och psykologisk differentiering kan
ju inte gärna locka verkliga diktare. Beyer
omskriver det till att gälla individuellt och
kollektivt konstskapande som inte låter sig förenas.
Filmen skulle alltså till sin natur vara
särskilt bunden vid verkligheten, vid naturalismen.
"Kameran står kall och främmande för det
symboliska diktverket, den teatraliska leken, den
sceniska visionen på gränsen mellan dröm och
verklighet." Det är där teatern skulle ha sin
speciella överlägsenhet, sitt för filmen
oåtkomliga område. Stilisering och symbolisering, det
visionära och det poetiska skulle sålunda vara
främmande för filmen. Men är det inte bara en
teaterälskares fördomar? Är det inte i stället
på det hållet filmen har sina återstående stora
erövringar att göra? Är inte den beyerska
teorien helt enkelt en produkt av den
omständigheten att filmen inte egentligen utvecklats
sedan ljudet kom till?
Eller skulle filmen verkligen vara dömd att
förbli väsentligen en reproduktionsmetod, en
mekanisk förmedlare av skådespelarkonst,
miljöreportage, berättelseförlopp? Ljudfilmen med
sin förkrossande tekniska apparatur avbröt ju
en utveckling där filmen lovade att bli en ny,
egenartad konstform: filmen som dikt med det
suveränt behandlade bildspråkets hjälp, under
frigörelse från naturalistiskt verklighetsberoende,
från teatermässig skådespelarkonst, från
vedertagen dramatisk eller episk kontinuitet.
Ljudfilmen har ekonomiskt, psykologiskt och
konstnärligt inneburit bundenhet vid schabloner:
filmad naturalistisk teater av föråldrad karaktär.
Filmen saknar också för närvarande intresse
som självständig konstform och kan bara
bedömas innehållsligt. Troligen får man vänta
länge på någon verklig filmens förnyelse, men
man behöver kanske ändå inte förutsätta att den
förnyelsen aldrig ska komma.
Beyer försöker med all rätt tilldela teater och
film var sitt område där de inte behöver kon-
kurrera med varandra. Men jag tror att han,
särskilt för filmens vidkommande, avgränsar
detta område oriktigt, därför att han utgår från
den nuvarande situationen som alltför definitiv.
Bättre låter det när han talar om en folkets
teater där frihetsidén och frigörelsetendensen
ska vara ledstjärnan. Därvidlag har teatern
säkert, åtminstone ännu under lång tid, större
möjligheter än filmen, är mindre publik- och
opinionsbunden, mindre beroende av sociala
och psykologiska vaneföreställningar. Men
liksom filmen befinner sig även teatern långt efter
litteraturen som oberoende uttrycksmedel och
ingendera kan tänkas bli annat än konstformer
av sekundär betydelse i jämförelse med
litteraturen. Det är kanske en synpunkt som Nils
Beyer i sin sobra och intressanta bok tagit
otillräckligt fasta på. Artur Lundkvist
Otidsenlig
Bertel Gripenberg: Det var de tiderna.
Wahlström & Widstrand 1943.
14: 50.
Den svenska lyriken i Finland i modern tid
är delvis mycket betydande, men den är i viss
grad svårtillgänglig för rikssvenska läsare. Jag
har länge grubblat över orsaken. Jag tror mig
ha funnit den i en omständighet, som veterligen
inte påpekats, och som torde vara vederbörande
lyriker själva obekant. Om sådana skalder som
till exempel Procopé, Tegengren och Hemmer
gäller sålunda, att de i sitt poetiska språk är
ålderdomligare än sina samtida i Sverige. Det
förefaller, som om de fortfarande skulle stå på
topeliansk mark och icke ha observerat, hur
radikalt nittiotalsgenombrottet och tiotalslyriken
i Sverige gjort det tidigare poetiska språket
omöjligt. Man möter hos en del av de
finlandssvenska skalderna vändningar, symboler och
ordförbindelser, som är fullkomligt otänkbara
i rikssvensk lyrik efter 1910. I Finland tycks
detta inte spela någon roll — i Sverige är det
omöjligt att förbise dessa egenheter, som här
ter sig som brister.
Det finns dock bland de finlandssvenska
lyrikerna ett par skalder, om vilka det nu sagda
alls inte gäller; dit hör Mörne, och dit hör
— i varje fall den senare — Gripenberg. Den
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
