Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
inte minst var Ultra ett torg för Hagar Olssons
essayistiska brandtal; uppsatserna i "Ny
generation" (1925) bär många spår och märken av
författarinnans verksamhet i denna talarstol.
Men Ultra var också ett fönster mot Europa,
kanske främst Tyskland (i det ovan anförda
■citatet ur första numret har moderniteten råkat
få ett symboliskt ä fi ån söder!).
Teaterentusiasterna tar ofta namnen Reinhardt och Toller
i munnen, för lyrikerna har Franz Werfel en
hedersplats, Käthe Kollwitz beundras av Erie
Olsoni, i dag en argusögd teaterkritiker i
Helsingfors. Det är kärlek som har stått sig genom
åren. Då märks de tjugutvå gångna vintrarnas
snö mera när man läser de ultraistiska lovtalen
över Emil Bønnelycke och Harry Blomberg, av
vilka den senare var den nästan ende rikssvenske
medarbetaren i tidskriften. Egentligen är det
förvånansvärt, hur mycket som har rymts med
på Ultras knappt tillmätta sidor, visserligen
ofta i flyktiga presentationer och sönderhackade
resonemang, men alltid framfört med en
besjälad iver. Här är något att ta vara på! Här är
ett namn att minnas! ropas på de flesta av
sidorna — ofta har intuitionens dynamit fått
spränga upp de låsta dörrarna till anade
diktskatter. Det kan vara bättre än att treva sig fram
med analysens reglementsenliga bokstavslås.
Ett av de fräschaste dragen hos Ultragruppen,
själva dess sunda livsnerv med oavbrutet ilande
impulser, var dess grundliga förakt för de
estetiska fållorna, för "den ärvda barlasten" av
konstriktningar med tillhörande etiketter. Det
omvittnas ofta både i och mellan raderna. Väl
hände det att salvorna var bomskott och
huggen slog gnistor ur lärdomens klippor, men varje
bidrag i Ultra strävade dock efter att vara en
tankeställare utan dålig retorik. Fjärran från
kulturakademikers tankebanor hade var och en
av dessa tjugutalister format ut en egen och
självständig värld av estetiska normer, som de
inte brydde sig om att definiera. Att dessa till
stora delar sammanföll och inom sig rymde
mycket skiftande temperament, låg, som det
heter, i tiden. De finländska "modernisterna"
kan inte kallas någon skola. Det ser man i dag
tydligare än det syntes på Ultras tid; då gick
det alltför bekvämt att fästa sig vid den enda
likheten: sprängningen av gamla former,
styrandet efter egen kompass. Ty vad säger sist och
slutligen rubriken expressionism? Frågan är
retorisk, om den gäller litteratur.
Senare har man fått följa Diktonius’ väg mot
allt större bredd, saft och must, i inte ringa grad
hämtade från det finska språkets överrika förråd
av träffande och fantasistarka glosor. Gunnar
Björling kan vi inte passa in i någon kätte.
Rabbe Enckell blev en nervförfinad, känslig
musiker och poetisk filosof. Edith Södergran
"utvecklades" inte, hon brann, och ingen skola,
inget kollektivt program behövde pusta på den
elden. Hagar Olssons väg mot en inre, djupare,
alltomslutande fålla, på vilka dagens etiketterare
brukar klistra lappen mystik, är likaså lagd efter
egen kurs.
Med litteraturvetarens efterklokhet kan man
nog särskilja anlagen till alla dessa blomster
redan på ultrastadiet. Vad som då hände i
Finlands svenska litteratur var att det samtidigt
råkade dyka upp en rad diktarbegåvningar som
fick upp ögonen för att andra länders människor
hade lyckats slå sig fria från många
konstnärliga konventioner. Man såg deras segervissa
ryggar där de vandrade bort med vida gester och
upptäckte samma land som alla diktare
upptäcker om och om. Det gällde att hinna dem i
spåren, men också att lära sig själv vilka vägar som
var framkomliga. Kanske är det det som kallas
skola — men då får man nog leta efter en mera
individuell. En annan sak är att ultraisterna
bildade skola; efter dem kom en ganska lång rad
eftersägare, vilkas tunna dikthäften redan
slumrar i barmhärtig glömska.
I Ultra bodde ungdomen. Må man betänka,
att de som skrev ihop denna sprakande, patetiska,
hänförda och spegelfäktande tidskrift befann sig
i den ålder då man i dag oftast är
litteraturkandidat eller lic. och låter den eventuella
poesien inom sig rinna ut i magistrala arabesker
eller skickligt dissoneiande temata utan störande
naturljud. I Ultra behövde man inte spara på
det lyriska källvattnet och de beska safterna. Det
var en säv som ändå svämmade över, inte så
mycket dikt som sånger:
har du ej röst att sjunga dem
så svär dem
Inte heller bemödade man sig om analysens
lugn och detaljknåp. Det var människor med
ett program och en förkunnelse som skrev dessa
spalter om hösten år 1922, och helst skrev de
om gelikar.
Det är inte utan att man väntar på en ny
Ultra. Th. Warburton
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
