Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lars Ahlin: Kvinnan och döden. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNAN OCH DÖDEN
Ändå har jag aldrig vetat det.
Först trodde jag att det var därför att jag
var halt. Redan som liten flicka gick jag
alldeles ensam hit ner till Ån och ställde mig här
vid kajbandet farligt nära kanten. Och jag
tänkte: Det ska hända därför att jag är halt,
därför att jag inte kan springa och leka som
andra barn. Jag vill vara som andra barn. Jag
vill hoppa hage. Jag vill leka tafatt. Jag vill
vara med i gymnastiken. Därför att jag inte
kan bli som andra barn står jag här. Ja,
därför är det jag står här, tänkte jag.
Ändå var det för något helt annat, för hade
det varit därför skulle väl något ha hänt. Nu
hände ingenting. Jag gick tillbaka och levde
vidare och blev ytterligare några år.
Men så en vårdag då isen gick upp kom jag
av en händelse ner till Ån. Jag gick över
Storbron, och det var många människor ute och
promenerade. Människorna var glada för att
isen gick upp. Nu var det vår och snart skulle
det bli sommar. Snart skulle flyttfåglarna
komma och skogen stå grön och solen skulle
bli varmare och härligare. De stannade och
lutade sig över broräcket och tittade på
isstyckena som dansade utför strömmen. Där det
var som stridast tornade isflaken upp sig till
verkliga isberg, men plötsligt brakade
alltsamman ihop och väldiga kaskader av vatten
kastades upp mot höjden. Då torkade man sig
om ansiktet och skrattade.
Plötsligt var det emellertid någon som skrek:
— Se där! Ett lik kommer flytande!
Och han sträckte sig längre ut över
broräcket än någon annan och pekade ner mot
vattnet. Och där, klämt mellan två isflak, kom
liket flytande. Huvudet var försvunnet under
isflaket, men bröstet och magen buktade upp
och det verkade som om bröstet och magen
spruckit och det stack grankvistar upp ur
magen och bröstet alldeles som på rensade
harar som folk hänger ut på verandorna.
Därför är det, tänkte jag och en hemlighets-
full, mörkt bubblande glädje sjöd i mig nästa
gång jag stod nere vid Ån. Jag ska döda deras
glädje. Varför får de vara glada när inte jag
kan vara glad? Nu ska jag få dem att glömma
att våren är här på allvar.
Ändå stod jag där driven av något helt
annat. Ingenting hände ju, ingenting av det
som jag vet måste hända en gång. Jag gick
därifrån och jag levde vidare och var snart
inte barn längre.
Men jag fick aldrig bli vad jag ville bli. Jag
kunde bli vad jag ville bli, men jag fick inte
bli det. Jag ville bli lärarinna, men mina
föräldrar var döda och hade inte lämnat några
pengar efter sig. Jag hade släktingar som hade
kunnat låna mig pengar bara de velat, men de
ville inte, de kunde inte tåla att jag skulle få
bli vad jag ville bli. De ville att jag skulle
arbeta åt dem. De tog upp mig i sitt hus, som
den vackra frasen heter, och lärde mig att bli
det jag inte ville bli. Jag ville inte passa dem.
Jag ville inte tvätta rent det de smutsade ner.
Jag ville inte laga den mat de åt upp. Jag ville
inte sitta och vakta deras hem när de var ute
och roade sig.
Därför är det, tänkte jag när jag stod här
nere vid Ån. Jag vill inte leva därför att jag
inte får bli lärarinna.
Ändå var det för något helt annat, för hade
det varit därför skulle ju det hänt, det, som
jag alltid vetat ska hända mig en gång. Men
det hände inte. Jag gick tillbaka. Jag glömde
Ån. Jag längtade inte längre efter någon
förlossning. Det har gått långa tider då jag inte ens
glimtvis kommit ihåg Ån. Fast jag alltid vetat
att det viktigaste som ska hända mig ska hända
mig någon natt här nere, har det funnits långa
perioder då jag inte vetat det. Underligt nog:
jag har varit lycklig på mitt sätt. Något hände
inom mig, ett slags skyddsåtgärd, en
hemlighetsfull omsvängning. Kanske det som hände
mig var skamligt. Kanske jag borde ha vänt
mina ögon, som rullat inåt, utåt igen. Å, jag
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
