Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
Det blåser en vind (The Searching Wind)
av Lilian Hellman. Blancheteatern
och Göteborgs Stadsteater.
Lilian Hellmans nya stycke hade sin
amerikanska premiär för mindre än ett år sen och
den aktualitet det kan ha ägt då bör vara
tämligen oförminskad. Hennes avsikt har varit att
ställa vår tids ödesdigra politiska utveckling
i förhållande till några enskilda människors
livsföring och blotta det icke ansvarsfria
sammanhanget däremellan. Det är en uppgörelse
i hemmiljö, i diplomaten Hazens hus i
Washington en vårkväll 1944, med inlagda
minnestablåer bland annat från Rom vid Mussolinis
intåg 1922 och från Paris under
miinchen-krisen. Hazen är den halvgångne, tveksamme,
som av instinktiv omsorg om sin egen
bekvämlighet och sin klass’ privilegier är oförmögen
att se klart på den politiska utvecklingen och
ta effektiv ställning till denna. Han är med om
att kompromissa med fascister och nazister,
i god tro och bästa avsikt, för att sedan under
münchendagarna stå där hjälplös och
handfallen. På det personliga planet visar sig
halvgångenheten i hans slitning mellan två
kvinnor, de båda barndomsväninnorna, av vilka
den rika arvtagerskan förleder honom till ett
äktenskap som han åtminstone intalar sig är
lyckligt, samtidigt som han uppehåller en
smärtsamt fragmentarisk förbindelse med den
andra, den självförsörjande. Uppgörelsen dem
emellan verkar mycket ofullständig och
förefaller inte resultera i något bestämt. Beror det
på oförmåga hos författarinnan eller på
försiktighet? Man frågar sig om sådana
människor aldrig brukar tala ut med varandra,
eftersom de tydligen väntat med det i tjugu år.
Är all självanalys dem främmande, rannsakar
de aldrig närmare sina egna bevekelsegrunder
och handlingsmotiv? Eller är det just denna
brist hos dem författarinnan vill understryka?
Är pjäsens egentliga innebörd ett krav på
analytisk självkännedom som den enda rätta
grunden för livsföring likaväl som för politik? Eller
är det kanske bara fråga om en
psykologiserande förklädnad för gammal moralism?
Man vet inte vilket och författarinnan vet det
nog inte själv. Hon har försökt på ett
komplicerande sätt fördjupa uppgörelsen, samtidigt
som hon ytterligare trasslat till den, genom att
införa dels fru Hazens fader, den liberale
tidningsmannen som i förtid givit upp och blivit
en bitter åskådare, dels den i kriget skadade
sonen, som avslutar stycket med att framlägga
den unga generationens syn på saken. Han
talar beredskapsdemokratiskt och
brännmärker särskilt en liten mondän överklassklick
(politiskt ganska betydelselös, kan man
förmoda), han deklarerar förstås att han "älskar
sitt land" och med all sin självmedvetna
blygsamhet avslöjar han fördomar och illusioner
som inte lovar särskilt gott för framtiden.
Stycket är sålunda bara en ansats, inte
genomfört med den kraft och konsekvens som
skulle givit det verklig betydelse. Hur det
sedan spelas är förhållandevis ovidkommande,
styrkan ligger ändå varken i
människoskildringen eller stämningsmåleriet.
Blanchetea-TERNs framförande måste nog sägas verka
smått amatörmässigt, med en primitiv
iscensättning och ett ordinärt rutinspel. Herrar Ekman,
Hilding och Öhberg har annars fått roller som
passar dem och tar direkt och rejält på sina
uppgifter, under det divatagen märks i Hilding
Gävles stilisering av sin tyske diplomatgreve.
Damerna, Esther Roeck Hansen och Karin
Ekelund, agerar nervösa var på sitt sätt, byter
kläder med bättre resultat än de förvandlar sig
till unga flickor och utgör det för ögat mest
tilldragande på scenen under föreställningen.
Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
