Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Fanny i gasljus (Fanny by Gaslight). Antony
Asquith. Gainsborough.
Michael Sadleirs roman har i Antony
Asquiths sobra regi blivit en artistiskt
oklanderlig men ganska långtråkig film. Man följer
med ett stilla deltagande men utan ett spår av
gripenhet den stackars Fannys öde — att
upptäcka, att det fanns en bordell i hennes
barndomshem, och så kastas ut i livet, ett offer för
victorianska fördomar, tills hon efter många
besvikelser och segerrikt övervunna frestelser
får den hon skall ha, en ädel man, som hon
älskar, och som på trots mot sin högvälborna
miljö är beredd att gifta sig med henne. Det
är historien. Den vill berätta om
motsättningen mellan hjärtats och anständighetens
krav — men också om hur lasten florerade
under den dygdiga ytan i åttiotalets London
med dess pryderi och klassfördomar.
Konflikterna blir bara så märkvärdigt opersonligt
framställda i den traditionellt filmromantiska
miljön med trånga gator, kostymerade
skådespelare och pittoreska hästdroskor. Det beror
på att filmen med alla sina bildmässiga
förtjänster är episk och inte dramatisk i sitt grepp
på ämnet men även på Phyllis Calvert, som
spelar huvudrollen. Hon har ett visst mjukt
behag — påminner för resten inte så litet om
Signe Hasso — men genomgår ingen inre
utveckling och är inte intressant som
skådespelerska. Bästa spelprestationen gör James
Mason som den fruktansvärde Manderstoke,
filmens skurk och Fannys onda ande. Först då
han visade sig på duken, fick historien en
smula demoni. Nils Beyer
Att älska si ... (Christmas Holiday). Robert
Siodmak. Universal.
Temat kvinnor älska mördare spinns vidare
i "Att älska så..." och här begår en ung
modersfixerad man av bättre familj ett
rånmord för att undgå sitt ekonomiska beroende.
Filmen har en uppgiven atmosfär som
suggererats fram med små medel, en modlös
efter-krigsstämning som inte är utan verkan. "Att
älska så ..." är subtilare men också tamare än
"Phantom Lady" och faller på två ting: det
orimligt släpiga tempot och den groteskt
felplacerade Deanna Durbin i en roll som hon
varken har känslostyrka eller rutin nog att
klara. Ett lyckokast har det däremot varit att
släppa fram Gene Kelly i en allvarlig roll —
han har värme och ömhet och förefaller
förvisso värd "att älska så". Pavane
Vi kämpa för friheten. Wivefilm.
De fyra små krigsfilmer, som har
presenterats för svensk allmänhet under den samlande
rubriken "Vi kämpa för friheten", ger verklig
behållning. Filmen nr 1 ger slående bilder från
kampen i Frankrike under den något
oegentliga titeln "Europa befrias". Film nr 2 är en i
England (Ealing Productions) framställd
skildring av det ockuperade Norge, sammansatt av
olika tyska journalfilmer, som på obekanta
vägar har kommit över Nordsjön. Närbilderna
av den store Quisling liksom de norska
kommentarer, som åtföljde dem (av typen "klockan
är fem minuter i tolv, Quisling!") väckte
publikens jubel. Film nr 3 är en delvis
romantiserad teckning av norska valfångares öden
efter den 9 april 1940: flykten till England,
militärutbildning där samt deltagande i
fallskärms- och commando-aktioner. Flera engelska
krigsfilmer har tydligen utnyttjats, men det
skickliga atelier-arbetet liksom hela filmens
sammanställning har utförts här i Sverige. Till
sist en alldeles förträfflig liten film om det
danska motståndet, även den sammanställd här
och tydligen i stor utsträckning byggd på
illegal fotografering. Köpenhamnarnas
storstrejk vid slutet av juni 1944, diverse sabotage
samt paraderande schalburgare beskådas från
nära håll.
Förhållandet att sådana filmer kan visas, ja
till och med sammanställas i Sverige ger ett
visst perspektiv på vår filmcensurs omvandling
under de senaste åren. Vi har sannerligen rott
ett gott stycke bort från det sjömärke, som
försvarsminister Sköld den 23 mars 1941 satte
i Sveriges historia genom att förklara, att vi
svenskar inte har något intresse av vem som
kommer att segra i detta krig — dvs om
Danmark och Norge blir fria stater igen eller inte.
Åke Thulstrup
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
