Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - John Karlzén: Morgonstund har guld i mund. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN KARLZÉN
— Det där är för djupsinnigt för mig. Vill
du inte förklara ...
— Det är inte så lätt. Senare kanske. Men
nu tar vi det här med oss och går upp.
Jenny var inte rädd för vatten. Så snart hon
hade slängt kappan över en stolsrygg gick hon
raka vägen in i badrummet och duschade. Han
låg utsträckt på sängen när hon kom tillbaka.
Vilket ljus över hennes ansikte! Hos barn
kunde man nog se något sådant om man hade
anlag. Det gjorde honom på en gång skamsen
och högtidlig. Ja, han hade nog varit orättvis,
mer än en veckotidskrift var hon nog.
Han sträckte ut sin hand mot henne och hon
tog den. Var det något särskilt?
— Nu ska du höra, sade hon och kröp upp
intill honom. Kan du tänka dig att nu har hon
gått och skaffat sig en hund, en sån där gycke
som inte ser riktigt för allt håret som faller
ner i ögonen och så har hon en särskild säng
åt honom med lakan och örngott och allting
och så måste han sova på klockslag, precis
som en barnunge. Vad säger du om det?
Hon kunde se hur ilskan skymtade till
i hans ansikte, men rösten var lugn då han
sade:
— Det är naturligtvis synd om henne. Och
så en annan sak: om jag kör en bajonett i
magen på min nästa så begriper en sån där
käring genast att det var fult gjort, men om
jag säger till henne att hon och hennes
millioner systrar är lika farliga som lika många
bomblaster så spärrar hon upp sina maliciösa
fiskögon och förutsätter att hon har en
sinnessjuk framför sig. Misstänker hon ingenting för
övrigt? Jag menar: att du går hit?
— Det tror jag inte. Hon sover alltid hårt
så här dags.
— Vi ska inte förstöra det för oss, vi ska
tänka på något trevligare än den där
satkäringen.
Då hon förde glaset till munnen nickade hon
åt en litografi på väggen.
— Du. Jag har tänkt fråga dig vem det där
föreställer. Han liknar dig. Eller gör han inte
det?
— Jo, drog han på det, det är en gammal
italienare. Tizian hette han. Det är väl skägget
som gör att det finns en viss likhet.
— Ja. Och så pannan, tillade hon tankfullt.
Men hör på fåglarna!
Han drog på munnen åt hennes iver och
sade:
— Ja, jag hör!
De låg tysta och lyssnade till fågelsången.
Ja, att ligga så här var kanske något mer än
att bläddra i en veckotidskrift.
— Du, David, sade hon. Det är en sak som
jag ofta har tänkt på.
— Och vad är det?
— Det låter kanske konstigt, men j ag tycker
alltid att det händer så mycket då jag är
tillsammans med dig.
— Och ändå händer det just ingenting, det
är väl det du vill ha sagt.
— Just det, sade hon och skrattade. Ja, jag
menar...
— Och jag förstår, sade han.
Hennes hår var mycket lent, ett gott tecken,
det visste han. Hon hade en rak fin näsa,
livliga ögon och en fast haka. Tänderna kunde
ha varit bättre, jämnare. Och hennes armar
var för muskulösa. Men armar blir muskulösa
om de får lyfta tunga grytor några år.
— Nu har vi varit bekanta ett helt år, sade
hon.
Ibland sade han saker som han knappt
menade, det liksom slank ur honom, bagateller
som låg där och väntade och plötsligt sprack
fram, halvt mot hans vilja, ja han visste inte
hur det kom sig egentligen.
— Ja. I nästa vecka blir det ett år,
bekräftade han. Och så detta tillägg som han inte
borde ha gjort: Det finns ingen gräns för
människans uthållighet.
Kanske förhöll det sig så att han hade velat
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
