Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tidsmänniskans tragik att hon har upphört våga
vara rädd. Det är olycksdigert för därmed
följer att hon också successivt tvingas sluta
med att tänka. Det är logiskt därför att den
som inte vågar vara rädd måste ge upp
verksamheter som oroar henne och bakvägen kan
leda in i ett tillstånd av fruktan."
Denna tankegång kan kanske inte i och för
sig kallas originell, men originell är däremot
den intellektuella skärpa och fantasi varmed
han demonstrerar sin grundsats och varierar
sitt tema för att till sist med några eleganta
hammarslag driva in sina teser i sanningens
vägg. Originell är också bokens intellektuellt
målmedvetna och intressanta men konstnärligt
inte helt lyckade komposition, som tydligen
betingats av viljan till möjligast mångsidiga
och socialt verksamma belysning av fruktans
många olika uppenbarelseformer. Boken
sönderfaller praktiskt taget i två hälfter som nätt
och jämnt häftas ihop av den skickligt använda
ormen, den levande skräcksymbolen.
Den första hälften av boken, avsnittet "Irène",
återger ett laddat och slutet händelseförlopp
och kan betecknas som en ytterst effektiv
demonstration av hur stegvis ackumulerad
fruktan plötsligt exploderar i besinningslös
skräck eller i våldshandlingar (ofta riktade
mot "fel" person; den unga flickan Irène
knuffar t. ex. plötsligt under en tågresa ut sin
mor på banvallen i förargelsen över att denna
skämt ut henne när hon fylld av oförfalskad
svartsjuka idkar en stilla tröstande flirt med
en föga tilldragande mansperson). Personerna
i berättelsen är en samling genomsnittliga
moderna ungdomar, som så småningom samlas
på en tämligen våldsam fyllskiva i en villa ute
vid Älvsjö. Själva handlingen är djärvt och
skickligt uppbyggd men fordrar onekligen en
författare av Dagermans klass för att ros i land.
Och som berättare har Dagerman verkligen
många trumf på hand. Han fångar dessa
moderna unga människors yttre beteende och
genuina "eken-snack" med en nonchalant
träffsäkerhet, som redan den tyder på en ovanlig
begåvning. Ännu mer påfallande är hans
psykologiska skarpsynthet, hans sätt att använda sig
av poetiskt lätt flödande bilder för att
åskådliggöra komplicerade inre förlopp och dunkla
reaktioner gentemot omvärlden — ett
psykologiskt montage av hög klass. Till detta
kommer att Dagermans prosa när den är som bäst
har en rytmisk känslighet, som möjligen kan
tyda på en begåvad läsning av Faulkner.
Medelst denna rytmik (i förening med en
ganska undanväjande berättarteknik) kan han
suggerera fram det i kritiska situationer
fantastiska eller öververkliga i den mänskliga
verklighetsuppfattningen, smidigt återge
växlingarna i skräckens landskap, handlingens
omtöcknande, hastigt uppstigande plötslighet, det
krängande tågsättets knyckar och taktfasta
larm, den berusades flackande syner och
tankeballonger etc.
Det är kanske framför allt bokens första hälft
som övertygar läsaren om Dagermans ovanliga
konstnärliga begåvning. I jämförelse med den
ter sig kanske den andra hälften, "Vi kan inte
sova", något lös och skissartad. Å andra sidan
använder sig Dagerman här av en annan
konstnärlig metod, som framför allt siktar till direkt
analys, social förkunnelse och logiskt
uppbyggd tesuppslagning, och den skärpa och
konsekvens med vilken de stora grundlinjerna är
dragna kan inte annat än imponera. Han ger
här en analys av hur en icke-erkänd fruktan
verkar i vardagslivet, demonstrerar i fall efter
fäll hur en gemensam fruktan stegrar
gemenskapskänslan, gör människan medveten om sin
normala feghet och kastar in henne i väsentliga
och socialt värdefulla men oftast misslyckade
handlingsförsök. "Vi kan inte sova" handlar
om åtta icke vapenföra städares och
expeditionsbiträdens nervösa tillvaro i en kasern
under inverkan av den fruktan som gripit dem
när en orm kommit lös ur en låda i logementet
och spårlöst försvunnit. Första natten kan ingen
sova, men så småningom börjar man fördriva
nätterna med att berätta historier av
allvarligare och högtidligare slag än vanligt — här
visar Dagerman för övrigt excellenta anlag för
den folkliga, muntliga berättarkonst vars
litterära mästare är Eyvind Johnson. Sedan
kommer några avsnitt som demonstrerar hur dessa
åtta (av fruktan) förkväver de goda impulser
som fruktan ingett dem. Man noterar särskilt
ett avsnitt som något erinrar om atmosfären
i Strindbergs drömspel och en spirituell
anarkistisk analys av den livsfarliga trygghetsgivaren
staten. Bokens sista avsnitt ger den
intellektuella sammanfattningen av den föregående
exempelsamlingen och slår fast att den
försvunna ormen endast har lockat fram den
latenta fruktan som finns hos alla, att diktaren
S BLM 1946 i
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
