Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Knut Jaensson: Återblick på Harry Martinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTERBLICK PÅ HARRY MARTINSON
Martin har livligheten, känsligheten, öppenheten,
naiviteten och älskvärdheten gemensamma. De
är autodidakter och vagabonder, de slukar
rövarromaner, rymmer och bygger luftslott, de
upplever — som i ett äventyr utan slut —
ständigt nya miljöer och prövar ett otal yrken. De
blir redan som barn deklasserade, hunsade och
förödmjukade och slutar som sina hemlands
mest geniala självlärda författare, de sjunker
från sin ursprungliga samhällsklass och stiger
till något som ligger utanför klasserna. De blir
tidigt moderlösa och har ett oerhört behov av
kvinnligt beskydd. De är ofantligt blyga, de är
självupptagna och de är drömmare och
grubb-lare, uppfyllda till trängsel och nästasn till plåga
av spekulationer, hugskott, fantasier och idéer.
De är lika intresserade av vetenskaper som av
konster och de tillför språket ett nytt slags
livlighet och omedelbarhet. De är optimister
och entusiaster, botanister och pedagoger. De
tror på det milda och veka, på naturen som
läromästare. Naturen och känslan är deras
båda ledstjärnor och den starka naturkänslan
en av deras mest frappanta egenskaper. De
strävar bort från en alltför lyxbetonad eller
alltför tekniskt överutvecklad civilisation mot
en kultur med mindre behov och mindre
apparat, mot "enkelhetens land". Ja, ända in i
detaljer kan de vandra samma väg: Rousseau
riktar till slut ett våldsamt angrepp mot teatern,
Martinson kommer så småningom att i filmen
se den stora folkfördärvaren. Så sträcker över
alptoppar och århundraden Jean-Jacques från
det lilla Schweiz fram handen mot Harry
Martinson i det lilla Sverige.
Men därmed är kanske också likheterna slut.
Rousseau vände strömmen i ett helt tidevarv
och Martinson blir en svensk klassiker. Men
var Rousseau av ett så kallat större format så
var han i gengäld ofantligt mycket olyckligare.
Bredvid Rousseau som var optimist och blev
misantrop och vars öde är på en gång olustigt
hjärtskärande och sublimt, är Martinson en
passadisk idylliker vars själssundhet man
förvisso inte önskar bort men vars tillkämpade
balans — o, eviga kompensation — inte heller
griper och förskräcker oss på samma sätt som
Rousseaus tragedi.
Men för att äntligen återvända till
Martinsons båda självbiografiska böcker så fängslar
de redan utifrån sett genom två
omständigheter: dels finns där ett myller av figurer och
en uppsjö av miljöer vilka, bland mera kända
självbiografier, väl bara överträffas av
människovimlet och brokigheten i Gorkijs
bam-doms- och ungdomsskildringar, dels är
omvärlden sedd med den lille Martins egna ögon.
Martinson har lyckats att med full illusion
ge det tjusande dubbelperspektivet av vuxna,
iakttagna av förtegna barnablickar, och av ett
barn, uppfattat med de vuxnas oförgripliga
men långtifrån stumma mening. Barnet är ju
en utlänning i de vuxnas värld och Martin är
som utackorderat sockenbarn en utlänning i
kvadrat. Som sådan ser han också genom
förstoringsglas de vuxnas alla bukter och finter:
Han avslöjade dem tidvis inne i sig själv. Nere i
inkonsekvensernas underregioner rörde han sig med
förkärlek. Där hade han sitt eget språk och sina egna
ord. Där jämförde han "vad de sagt då" med "vad
de sagt då" och hur de hade "handlat". Hur de
sprungo omkring och ljögo för sig själv, förskönande
och förfulande allt efter rytmen i sin drift. Och de
voro så oförsiktiga. De togo honom för alltför barnslig.
Den försummade och undanskuffade Martin
har sin brådmogna syn, men hans ögon ser
samtidigt med sin ålders naturliga
barnslighet den utsvultna hunden komma "ändlös och
randig av revben fram ur den sura
Karokojan", viftande med "den hjärtinnerliga
svansen, som var styv som en släthårig käpp och
snäll som en hartass". Och under
rättskriv-ndngstimmen sitter han, som har så lätt för sig,
"som en Rockefeller i f/e-ljudet. Ja, såsom en
höna, vilken gladeligen utkläcker i/e-ljudets
vackra 2/usande kycklingar."
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
