Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Musikalisk pedagogik
Herbert Rosenberg: Konsten att förstå musik.
Del II. Översättning av Yngve Flyckt.
Forum 1945. 4:75.
Hugues Panassié : Jazzmusik och swing.
Översättning av Vanja Lantz. Forum
1945. 5:50.
Första delen av Herbert Rosenbergs
"Konsten att förstå musik" rörde sej "Om melodin".
Den andra del som nu utkommit, handlar "Om
harmonin" och snart föreligger i översättning
från danska originalet den tredje och sista
delen "Om formen".
Att skriva populärt och omedelbart
tillgängligt om musiktekniska ting är praktiskt taget
omöjligt. En lektyr som syftar till att införa
läsaren i musikens grundläggande element,
måste alltid fordra ett visst minimimått av
förhandskunskaper och färdigheter (notläsning,
pianospel m. m.) hos den som verkligen vill
ha ordentlig behållning av det lästa och inte
endast är ute för att snappa upp en ytlig
kännedom om hithörande företeelser. Det går alltså
inte att blott och bart läsa igenom en bok för
att vid sista sidan plötsligt finna sej i den
angenäma situationen att veta det viktigaste om
exempelvis harmonilära. Nej, man får allt
vackert under tillräcklig tid hålla sej strängt
sysselsatt vid pianoklaviaturen eller med penna
och notpapper, för att nu inte tala om att minne
och uppmärksamhet under själva läsningen bör
vara verksamma med all mobüiserbar styrka.
Men för den som på allvar vill skaffa sej
upplysning om detta ämne — och man kan
knappast vänta att någon tar itu med Rosenbergs
bok utan att vara speciellt musikaliskt
intresserad —, erbjuder den danske musikvetarens
framställning en klar och överskådlig
orientering.
Rosenberg är noga med att anknyta sin
förklarande text till enkla men belysande
notexempel; hans bok vill vara en "hörlära",
d. v. s. "en framställning av vad man kan
uppfatta, om man koncentrerat lyssnar till ett
musikverk". Och denna ambition realiserar
författaren på ett kunnigt och sympatiskt sätt,
visserligen med den inskränkningen att de
musikverk han tar till utgångspunkt samtliga
bygger på klassicismens system sådant det
teoretiskt utvecklats av senare musikforskare. Man
hade gärna sett att boken fått en
kompletterande kortfattad översikt rörande musikteorins
frontförändring efter 1900. Detta kunde
lämpligen ha skett i anslutning till Paul Hindemiths
grundläggande arbete "Unterweisung im
Ton-satz" (1937). — Vidare skulle man vilja önska
att avsnittet om kontrapunkt i den tredje
väntade delen får sej tillmätt större utrymme än
vad som utlovas under sjätte kapitlets rubrik:
"Lite kontrapunkt". Detta med hänsyn till
den samtida musikens övervägande polyfona
karaktär.
Största felet med den franske "jazzkännaren"
Hugues PanassiÉs bok om "Jazzmusik och
swing" är dess absoluta brist på personligt
originella synpunkter. Därtill kommer att boken,
som utformats till en serie didaktiskt stelbenta
dialoger och samtal, är mer än lovligt
prövande genom sin översteprästerliga ton och
stilistiska uttryckslöshet.
För var och en som tycker om god och äkta
jazz och som funnit det angeläget att något
så när sätta sej in i denna vitala musiks natur,
framstår Panassiés bok sålunda som ett
fullkomligt överloppsarbete.
Författaren upplyser om att det finns äkta
och oäkta (kommersiell) jazz, att swing inte är
en speciell musikart utan ett sätt att spela på,
att jazzmusiken grundar sej på fyrtakten med
betoning av andra och fjärde taktslagen, att en
jazzorkester är sammansatt av s. k. rytm- och
melodisektioner, att bluesen är jazzens
ursprungsform, att jazzmusiker ofta spelar utan
noter i motsats till vad H. P. kallar "klassiska"
musiker, att jazz spelas in på grammofonskivor,
att den moderna jazzen är sämre än den gamla
o. s. v., o. s. v.
För den någorlunda initierade läsaren är allt
detta idel välkända ting som på intet sätt är
ägnade att kasta nytt ljus över jazzens
utveckling och nuvarande position.
Och om den icke invigde ur denna truistiska
svada kan skaffa sej "en klar och logisk
definition av begreppet jazz" — något som utlovas
i en omslagsnotis — så måste denne
kunskapssökare vara utrustad med hittills okända
cerebrala instrument för teoretiska
invariansbildningar. Thorild Anderberg
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
