Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Oslo-bohem
Synnöve Christensen: Son i första
äktenskapet. Översättning av Håkan
Bergstedt. Bonniers 1945. 9:50.
När man ser omslagets fotografi av
författarinnan, blond och vän och med armen om
en björkstam, skulle man kunna misstänka en
underhållningsroman av det lättare slaget. Och
man blir angenämt besviken. "Son i första
äktenskapet" är en allvarlig bok som har sin
största styrka i något för nordiska förhållanden
så ovanligt som den psykologiska
människoskildringen. Det är vidare en generationsroman
som tar sikte på vår tids upplaga av "haabløse
Slægter": mellankrigsungdomeni. Hjälten, Aksel
Meilhac Fjellborg, är född 1914 och romanen
lämnar honom ungefär 1940, under den tyska
ockupationens första tid.
Han är son till en berömd målare, som utom
den positiva lidelsen för yrket och em viss
förrädisk personlig charm har alla de negativa
egenskaper man möjligtvis kan inlägga i
begreppet konstnärsblod. Hans mor är av
franskt-engelskt-argentinskt ursprung, en. av dessa
varelser som tack vare en ladylike uppfostran varken
kan deklasseras i ateljéernas oordentliga miljö
eller i ett senare äktenskaps mera snävt
borgerliga atmosfär. Hon förblir genom hela boken
avlägsen och ändå åskådlig som en tavla. Hos
fadern utvecklas och renodlas å andra sidan de
tyranniska och egocentriska egenskaperna ända
därhän att hans begär efter maktens berusning
till sist för honom i Nasjonal Samlings armar.
Aksel bollas meKan dem bägge. Han är ett
överkänsligt, ända från sina tidigaste år
hemlöst barn som söker ömhet. Hans karaktär
utformas under trycket från fadern och under
försöken att vinna eller kvarhålla den älskade
modern, som bara glider bort i sin egen
problemvärld liksom i en värld av dröm eller dvala.
Resultatet blir en blandning av trots och
gråt-mildhet med inslag av nervös sjuklighet. Hans
barndom och ungdom är en ständig följd av
splittrade och splittrande gästspel i ateljén, hos
farföräldrarna, i styvfaderns hem, på internat,
hos fadern igen, ända tills han i samband med
sin första erotiska upplevelse —• på en gång fint
och smärtsamt skildrad — tar steget fullt ut
och gör sig fri, för att snart åter, när bubblan
brister, komma i s. k. nesligt beroende av
en skådespelare bland familjens bekanta. Han
representerar ett av de fall där föräldrarna
liksom stulit initiativkraften från barnen, också
ett fall av sen utveckling och försenad
efter-pubertet. Efter skilsmässan från skådespelaren
är han just i färd med att slå sig fram på egen
hand som en i början kanske något håglös men
talangfull målare då ödet kommer till honom
i skepnad av en ung, ännu ofördärvad men
moraliskt outvecklad flicka. Aksel Meilhac
Fjellborg är av det virket att en förälskelse för
honom (psykiskt om inte fysiskt) får en
pas-sionell och därför nedbrytande karaktär. De
gamla illa läkta ömhetssåren går upp igen. Han
är slav under det ouppklarade förflutna. I
katastrofen spelar fadern åter en ful roll som sin
sons onda ande. Så kommer ockupationen, och
ett av de sista replikskiftena i boken lyder:
"Jag borde ha dödat far!" — "Någon annan
kommer nog att göra det."
Synnöve Christensens bok är kanske inte som
milj öskildring originell, hon äger inte förmågan
att med få och träffande ord karakterisera en
stämning eller en situation, Hon intresserar sig
nästan uteslutande för människorna. Och om
psykologisk redlighet, trovärdighet och
konsekvens skall kallas originella -— vilket kanske
inte är ur vägen här i Norden — så är detta
en ovanlig bok. Ovanligt är också att dess ofta
starka poetiska kvaliteter (som i episoden
Beista Torgeirsson) verkar genom själva den
nakna iakttagelsen och inte genom
framställningskonsten. Den senare tjänar med den äran
men dominerar inte.
Romanen inbjuder även till andra
observationer. Hjälten är — till skillnad från alla dessa
tusen romanhjältar —- inte odelat sympatisk.
Samtidigt är han av en i livet ingalunda
ovanlig typ som så sällan får röst i böckerna, där
alla är så fyllda av sitt jag. I honom har
författarinnan skildrat något som självbiograferna
merendels glömt för alla outstanding features
i minnets album: ungdomens vankelmod, de
långa, torama och ofta tunga åren under vilka
själen och karaktären formas genom knappt
märkbara avlagringar. Bokens människor
utvecklas, inte bara huvudpersonen utan också
de andra. Och deras utveckling hänger ihop.
Vad som från början är konstitutiva drag hos
fadern, modern, sonen, systern och andra
förblir det helt naturligt till bokens slut, eftersom
ingen kan förändras från ängel till djävul eller
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
