Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
gyllene hår som enda klädnad ovanför kjolen.
Hon snärjer honom med sina förförelser, och
han dåsar hän i hennes sköte, lyckligt löst
från fruktan och ansvar. Ingrid söker sin
älskade förtvivlat, och när hon är vid slutet av
krafter och mod möter hon Näcken, som vill
spela henne bort från den mänskliga
gemenskapen och dra henne ner i sitt nattligt svarta
vatten, som skall symbolisera de ohämmade
begärens sköna utlösning. Men innan sugningen
från det undermedvetna driftlivets
inkarnationer blivit de unga övermäktig sliter de sig
loss och återfinner varandra vid färjläget, där
Esbern och domen väntar dem. Detta är
dramats grundtema: blott den som kan försaka
den animaliska lyckan är människa och fri,
i människolivets grundvillkor ingår ansvaret
för ens handlingar, och den som inte är beredd
att acceptera det har lösgjort sig från den
mänskliga gemenskapen. Det är samma tema
som i "Rovdjuret", där modern köpte sig fri
från födslosmärtan men till priset att sonen
blev en utstött, en varulv. Gierows
antiprimi-tivistiska förkunnelse känner man igen, men
den skulle göra ett starkare intryck om den
inte utvecklades med en sådan infernalisk
grymhet. Han frälser sina figurer från drifternas
personlighetsupplösande makter med en
häm-nares obarmhärtighet, och det ligger nära till
hands att i det sammanhanget erinra om att en
fara med en alltför hård tuktan av det
vegetativa i människonaturen är just den sadistiska
hårdheten, som ofta utmärker
pliktmänniskornas heroiska släkte. Nu går det förstås inte
så illa till slut för de två älskande, som
föredrar att dö olyckliga i anständighet än leva
lyckliga i oanständighet, ty efter diverse
fint-liga manipulationer av författaren och långa
deklamationer av Esbern stupar denne senare
på ett av sina egna sataniska påfund.
Temat plikt—begär varieras i en
sidohand-ling på det groteskt folkliga planet i berättelsen
om bonden och hans gumma som är på väg
med arrendeveden till herr Esberns fogde men
möter Skam på vägen och frestas dra i väg med
lasset till helvetet i stället mot löfte att få tre
önskningar uppfyllda vid framkomsten. Denna
saga är ypperligt berättad och skickligt tänkt
för scenen, den är full av roliga inpass och har
egentligen bara en verkligt svag punkt:
utsläppandet av helvetets s. k. utegängare, vars
åsyftade skräckverkan uteblev på ett närmast
komiskt vis. Bonden och käringen sliter sig
halvt till döds, men när de äntligen kommer
fram och skall önska blir den tredje önskningen
himmelriket, och då viker trolldomen och de
är tillbaka vid färjstället, nu lyckligare över att
blott vara vad de ursprungligen var, ett par
stackars tröttkörda människor, än över allt vad
de i fantasin kunnat önska sig vara.
I slutscenen antydes att det hela blott varit
en ond dröm. Färjan väntar och hela sällskapet
vandrar ned till den. Alla utom en,
ämbetsmannen, som fått syn på Skogsnuan i
kulisserna och lockas in i dunklet. Detta är nu en
aning för fyndigt för att vara bra. Genom att
naturväsendena uppenbarar sig även i
slutscenen vet man varken ut eller in, vad som är
dröm och vad som är verklighet, vad som har
hänt och vad som bara har synts hända.
Dekorationerna har redan nämnts. Det är
mest expressionistisk spökskog hela tiden,
ler-grått och svart med enstaka lysande accenter
av ljussken och dräkter. Avgjort ökade denna
dekorativa tristess (som ingalunda var
okonstnärligt utförd) intrycket av en långtråkig
föreställning, som tillhör Molanders mest
högröstade och teatraliska. Spelet bjöd inte heller
på många upplivande moment. Bäst var Björne
som bonden, en praktfull prestation. Lars
Hanson spelade Esbern och hade bemödat sig
om att sprida äckel och fasa i salongen. Han
lyckades inte, lät bara som en buktalare.
Hanson har skapat så många mästerverk att han
nån gång kan tåla höra att han var misslyckad.
Inte ens världens bäste skådespelare skulle
kunna göra något av en roll som denna. Det
unga paret hade heller ingen tacksam uppgift,
och Anna Lindahl och Olof Widgren ansträngde
sig utan resultat. En utmärkt Skarn, som klippt
direkt ur folkfantasin, var Olof Sandborg. Öm
de övriga inte blir nämnda beror det inte på
att de var dåliga utan bara så rysligt många
och inte så viktiga. Georg Svensson
Film
Henrik V. Laurence Olivier. Eagle-Lion.
Om man skulle få i uppdrag att nämna en
historisk film som överträffade "Henrik V"
i fråga om intelligens, kunnande och smak fick
man tänka efter länge och sannolikt till slut ge
upp försöket. Filmen, som är i färg, inleds med
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
