Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Gustaf Rune Eriks: Kom till mig, om du vill! Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF RUNE ERIKS
KOM TILL MIG,
OM DU VILL!
1
Den tunga förortsvagnen saktade farten, gled
långsamt gnisslande genom kurvan och
stannade vid ändstationen med ett tvärt, sugande
vakuumryck. Det var mycket kallt:
spårvagnssättets fönsterrader skimrade av hårda, suddiga
isblommor och alla ljud föll som vassa skärvor
mot trumhinnorna.
Han steg av släpvagnen och kände genast
hur huden stramades åt kring munnen och över
kindbenen. Kylan lade sig som en tyngd mot
pannan och snön bländade honom lite. Han
korsade vägbanan^ den knarrade under hans
steg med ett envist, irriterande ljud:
knaa-arr, knaa-arr, knaa-arr. Det var som om en
levande varelse sprang honom i hälarna,
gnälligt pockande på hans uppmärksamhet. Han
tog vägen genom skogen. Luften var ännu klar
och ljus, tingen framträdde med fasta konturer.
Granarnas snötyngda, styvnade grensvep
bildade vackert välvda tält i mörkgrönt och vitt.
De höga tallarna gnistrade frostigt, skuggorna
tonade ljusblå bort över snötäcket. Ur ett risigt
busksnår flög en ensam kråka upp, den flaxade
skrikande i väg mellan de glesa träden. Sen
var det åter tyst, stilla.
Han kände huvudvärken komma som ett
obevekligt tryck över tinningarna, och samtidigt
erfor han tankelättjans lama desperation: ett
nervöst missnöje som övergick i en känsla av
jagad ångest, en fruktan för tidens gång och
vanornas pressande makt. Jag vill vila, tänkte
han, jag måste vila. Denna svaghet, denna
förbannade oförmåga!
Under vägen från spårvagnen hade han
knappast tänkt på kylan, men nu frös han plötsligt
till i hela kroppen och började gå fortare. Han
halvsprang uppför den isiga bergknallen ooh
sen hastigt utför till staketet. Den provisoriska
grinden vid baksidan av huset gnällde när
han ryckte upp den, och de bruntorra
hallonbuskarna längs staketet rasslade som för en
höstvind.
Villan var byggd i två plan med balkonger
mot söder och väster. Ur skorstenen steg röken
långsamt upp mot den blekt blåvita rymden,
högt upp spreds den och flöt samman med de
tunna, jämnt utbredda skyarna, som sakta drev
bortåt horisonten. Fönstren mot skogen var
mörka, liksom tomma, trots gardiner och
blommor; i matsalsfönstret stod den stora
kaktusväxten som en symbol för levande död.
Äppelträden hade svarta stammar och groteskt
förvridna miniatyrkronor: likt stelnade väsen i en
modernistisk balett avtecknade de sig mot den
vitrappade väggens bakgrund. En lastbil körde
förbi på vägen: det lät varmt.
Han gick in genom köket. Vilma hade satt
en kastrull med tevatten på spisen. Hon visste
att han skulle komma, han hade ringt hem och
sagt att han kände sig trött och tänkte ge sig av
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
