Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mar", ty denna sällsamma romanbiografi har
ett konstnärligt liv, som gör eventuella
teoretiska betänkligheter ganska ovidkommande.
Den börjar tämligen harmlöst med att Goethes
ungdomskärlek Charlotte BufT, sedermera
hov-rådinman Kestner, kommer till Weimar 1816
för att hälsa på sin syster, kammarrådinnan
Ridel. Besöket väcker stor uppståndelse i den
lilla staden, och en lång kavalkad av
prominenta personligheter infinner sig på
värdshuset Zum Elephaniten för att göra Werthers
Lotte sin uppvaktning. Atmosfären Weimar
återges med utomordentlig spiritualitet, och
situationen på värdshuset blir den utsiktspunkt,
från vilken perspektiven öppnar sig. Allas
tankar kretsar kring stadens andliga överhuvud,
och i långa samtal avslöjas efter hand hans
livs hemligheter. Genom dessa dialoger lyckas
Thomas Mann inte bara karakterisera de
samtalande personerna, av vilka flertalet spelat en
viktig roll i Goethes liv, utan även bygga upp
den Goethe-bild, som för honom är den enda
giltiga. Det är mästerligt gjort men överträffas
kanske av sjunde kapitlets stora monolog, som
sammanfattar allt det föregående och
fullbordar bilden. Thomas Mann har också vågat sig
på konststycket att låta Goethe träda fram ur
studiecellen in propria persona och utöva sin
trollmakt över omgivningen. Hovrådinnan
Kest-ners närvaro i Weimar celebreras nämligen
med en middag i huset vid Frauenplan, där
geheimerådet presiderar och leder
konversationen —• ofta på äventyrliga vägar. Skildringen
är gjord con amore med samma realistiska
precision som en gång beskrivningen av konsul
Buddenbrooks middag men på ett högre
intellektuellt och konstnärligt plan. Det gamla vinet
har fått en ännu finare arom. Och slutligen
förtonar boken i ett intimt nattligt samtal,
där Goethe för sin ungdomsälskade talar om
sina erfarenheter av livets metamorfoser och
konstens offerväsen, samma erfarenheter som
finns fixerade i dikten "Selige Sehnsucht".
Detta är "der Weisheit letzter Schluss", skulle
Goethe-filologen säga.
Att översätta Thomas Manns komplicerade
perioder hör inte till de lättare uppgifterna,
och "Lotte i Weimar" erbjuder särskilda
svårigheter, emedan språket där medvetet
stiliserats efter litterära förebilder, framför allt
Goethes ålderdomsprosa. Den svenska
översättningen har väl heller inte alltid lyckats följa
originalets fina skiftningar utan nöjer sig
ibland med ett slätare ordval, men på det hela
taget måste den kallas passabel. Det viktiga är
ju framför allt att boken efter sju års dröjsmål
äntligen blivit tillgänglig för svensk publik, ty
med några få undantag är den svenska
litteraturen om Goethe, översättningarna inräknade,
skandalöst obetydlig redan jämfört med den
danska. För den som trots rådande
konjunkturer menar, att det tyska kulturarvet
fortfarande har en viktig roll att spela i världein,
måste givetvis samtidens främsta Goethe-bok
vara en omistlig tillgång. Thomas Mann kallas
av den spefulla Klara Johanson "Goethes
ståthållare på jorden", och efter sin heTres höga
föredöme har han återgett dennes gestalt i en
form, som är både dikt och sanning. "Lotte
i Weimar" har diktens liv men är samtidigt på
alla väsentliga punkter väldokumenterad som
en doktorsavhandling, och vill man
karakterisera den i föremålets egen anda, skulle man
alltså kunna säga, att den erhållit "der
Dich-tung Schleier aus der Hand der Wahrheit".
K.-G. Wall
Franska noveller
Holger Ahlenius: Frankrikes stämma.
Noveller från sex århundraden. Med en
inledning av Ivar Harrie. Bonniers
1946. Klotband 20:—.
Att sammanställa antologier är svårt, i
synnerhet om man måste välja bland mycket och
det gäller att fördela sina gracer. Att kritisera
antologier är heller inte lätt. Det första man
har att göra är inte att kritisera utan att söka
bestämma utgivarens allmänna utgångspunkter
och måttsättningar.
Ytligt sett finns det ju en målsättning redan
i titeln: Frankrikes stämma, men Frankrikes
stämma, det är så oerhört mycket mer än
"noveller från sex århundraden" att
förhållandet titel—undertitel—innehåll skulle kunna
jämföras med en subtraktion, där innehållet
representerar resultatet och givetvis någonting
699-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
