Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Löfgren: Rast och vandring. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LÖFGREN
i grund och botten omoralisk lyckokänsla —
hon visste det. Men den kunde aldrig utgöra
någon fara för henne, det fanns ingen risk
för att den skulle bli vanlig i hennes liv. Den
var — hon sökte efter ordet — den var en
paradox.
Det blev mörkare omkring dem, fjällsidornas
håligheter syntes inte längre i skymningen.
Stigen framför dem blev till ett otydligt band
mellan tuvorna. Bäckarna forsade hårdare efter
regnet, de var besvärliga att vada. Vid en och
annan tuva satt en lemmel, tyst och omärklig
tills någon av dem höll på att sätta foten på
den. Då gav den till ett litet ilsket skall och
skuttade bort genom riset. Axel svor till första
gången, men snart vande de sig båda. De ilskna
krypen hörde med i vildmarken, som blev
alltmer levande omkring dem, svagt doftande och
regnvåt. Vera kände sig knappast trött längre.
Hennes fötter rörde sig varsamt och lugnt i en
lätt rytm utan ord.
Nu krökte stigen, det började slutta uppför.
— Där uppe ligger stugan, sa Axel och
pekade mot en ås som stod mörk mot
natthimlen. Han gäspade och sa: Nu ska det bli
skönt att få sova. Men det är sant, du har ju
Pelle som väntar på dig med räkenskaperna.
Hon kisade med ögonen och försökte få tag
på stugans kontur mellan trädens silhuetter.
Och just då snavade hon över en sten.
746
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
