Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Arne Häggqvist: Verklighetsbakgrunden till Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNE HÄGGQVI ST
blivit närand, kunde ingen förmå sig att tala om
Palestina® källor och floder.
Men i Nàs har man inte heller glömt
kolonisterna. Släktband är sega, och då och då har
man brevledes eller rentav personligen kommit
i beröring med sina utländska landsmän, som
också har varit angelägna att behålla sitt svenska
medborgarskap och någon gång återvänt, t. ex.
för att fullgöra sin värnplikt. I socknens historia
lär utvandringen ha betytt en farlig operation,
både ekonomiskt och socialt, genom det ökade
bolagsväldet, egendomslöshet och en allmän
osäkerhet andligt och materiellt, men trots detta
vågar man nog påstå att episoden till slut
ingivit även de hemmavarande en känsla av
stolthet och ökad prestige. Nås befolkning har av
gammalt rykte om sig att ta religionen på
allvar, och vallfarten visade att denna förmåga
av sträng och intensiv fördjupning, som
möjligen har någon släktskap med konstnärlighet
eller annan produktiv andlighet, ännu fanns
i behåll intill sen tid. Att den gamla
bondekonservatismen kunde föda en sådan djärv
radikalism var på samma gång tecken på en sinnets
spontana rörlighet och en våldsam viljekraft,
bådadera onekligen egenskaper av betydelse för
varje personlighetsdaning och för individens
goda, nödvändiga tro på sig själv.
III
Den litterära sakkunskapen har som sagt
alltid varit gynnsamt inställd mot "Jerusalem", i all
synnerhet del I av verket. När den publicerades
var också de samtida tidningsskribenterna
förtjusta, så enhälligt som det gärna är möjligt/
t. o. m. Carl David af Wirsén kapitulerade och
tillerkände boken en "ädel enkelhet" — det
enda undantaget var recensenten i
Social-Demokraten, Hjalmar Branting, som betecknade både
stil och innehåll som oäkta och i stället
framhävde Gustaf af Geijerstams bondeskildringar
som sådan litteratur som verkligen hade förstått
tidens krav.
Hjälmar Brantings kritik var politisk och
kverulantisk. Vad nåsborna beträffar, som säkert
hade följt verkets tillkomst med någon
spänning, var att förutse att deras synvinkel inte
heller skulle bli enbart litterär. Den blev det
inte. Många hade väntat sig ett fotografi av
verkligheten och blev irriterade när inte allting
stämde: en lärarinna som var dotter till
skolmästaren Falk och betraktade sig själv som
förebild till bokens Gertrud har fyllt
marginalerna i ett unikt exemplar av "Jerusalem"
med en rad ganska närsynta anmärkningar: på
Ingmarsgården växte i verkligheten inga
päronträd, barnen får inte, som Selma Lagerlöf
framställt det, uppträda i gula koltar och gula hättor
(vilket hör till Gagnef eller Leksand), folket kan
inte tänkas använda samma dräkt i
missionshuset som de bär under högmässogudstjänst
i kyrkan o. s. v. Först så småningom, sedan
tidsavståndet kommit "Jerusalem" att uppfattas
mindre som nyckelroman än som den fria
fantasidikt den i än mycket högre grad var, har
man även på detta håll blivit lugnare i
omdömet. Trots att verklighetselementen i
"Jerusalem" måste sägas vara ovanligt påfallande,
mister aldrig den fritt gestaltande berättaren sin
roll, och något väsentligt i den inställning
varmed man bör närma sig "Jerusalem", vare sig
som litteraturhistoriker eller vanlig läsare, finns
tydligen inrymt redan i de ord gamle Josefs
Lars Larsson, närmaste förebild till Ingmar
Ingmarsson, skall ha yttrat om boken: "Selma
Lagerlöf hade ingen grund för att skriva om
Ingmarsgården som hon gjorde, men hon drog
allting ut ur sin egen tanke som en spindel
drager tråden ur sin kropp."
850
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
