Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECExNSIONER
hårdkokta genrens orimlighet. Anhopningen
av naturalistiska effekter av det här slaget får
en rent komisk verkan — man läser novellen
som en anekdot, men knappast mera.
Att referera innehållet i novellerna är
omöjligt i en kort recension, och strängt taget också
onödigt. Man kan nöja sig med att säga att
"Den varma floden" vid sidan av Hemingways
"Snön på Kilimandjaro" och Steinbecks "Den
långa dalen" är den viktigaste amerikanska
novellsamling som utgivits på de sista tiotal
åren här i Sverige. Och så till sist en önskan:
när vi nu fått två novellsamlingar av Caldwell
på svenska, vore det kanske också möjligt att
äntligen få hans viktigaste roman, "God’s Little
Acre", översatt till vårt språk. Det förhåller sig
väl nämligen inte entydigt på det sättet som
förlaget säger i sin baksidesreklam till "Den
varma floden" att "novellen är hans rätta
uttrycksform". Stig Carlson
Krig och kärlek
W. Somerset Maugham: Då och nu.
Översättning av Nils Holmberg. Bonniers
1946. 8: 50.
Eric Linklater: Soldat Angelo. Översättning
av Margaretha Odelberg. Norstedts
1946. 9:50.
E. Arnot Robertson: Vägvisaren.
Översättning av Hilda Holmberg. Gebers
1946. 10:—.
"Pius ga change, pius c’est la méme chose"
har W. Somerset Maugham till yttermera visso
satt som motto på sin bok om Machiavelli, för
att ingen skall taga miste på titelns mening.
Man vore nästan frestad att uttyda mottot på
det viset, att ju mer Somerset Maugham ändrar
ämne, dess mer är han sig lik. En fransk
blomstermålare under Ludvig XV, som fick
order att måla ett lejon åt kungen, åtog sig
det efter många ursäkter och förklarade: "Sire,
ni får bereda er på ett lejon som är så likt en
ros som det ena bäret det andra." Renässansen,
denna traditionellt "frodiga" epok, blir hos
Somerset Maugham lika habilt välordnad och
tunn i konturerna som alla miljöer han rört
vid. De frustande värdshusscenerna och de
pompösa masseffekterna lyser med sin frånvaro,
trots nära till hands liggande frestelser. Vad
vi får veta om tiden är en och annan, effektivt
färggrann detalj ur sceneriet, och så dess
diplomatiska maskineri, intrigerna mellan
stadsstaternas, kungarnas och kondottiärernas kanslier,
invecklade och svåröverskådliga som vilken
fredskonferens som helst. Det vilar verkligen
inga romantiska dagrar över denna
verksamhet. De beskrivs med modernt färglösa termer,
och får just därigenom ett liv och en aktualitet
som inte behöver understrykas av något
pekfinger på de framskymtande moderna
parallellerna.
Emellertid handlar ju romanen om
Machiavelli. Här skulle man alltså tro att författaren
hade koncentrerat sin frätande illusionslöshet
i denne den politiska cynismens profet, som ju
för den professionellt cyniske författaren borde
vara en idealgestalt. Men nej — Somerset
Maugham tycks ha fått andra ideal.
Machiavelli är hos honom visserligen intelligent,
skeptisk och i sitt privatliv ganska skrupelfri, men
i politiken är han mönstret för en hederlig
patriot, som alldeles vägrar att ta emot en
frestande ställning i Borgias tjänst och överge
sitt föga tacksamma Florens. Han är i boken
ännu inte författaren till "Il Principe", men
i slutraderna skisserar han den lärdom livet
-—- och Cesare Borgia — gett honom och som
han kommer att sammanfatta i sin bok: det är
inte ondskan som till slut besegras och straffas
här i världen, det är dårskapen och svagheten,
och visserligen är det bra att ha rätten på sin
sida, men man bör inte glömma att utan makt
hjälper den en föga. "Om dygden segrar över
lasten i denna värld av synder och sorger, är
det inte därför att den är dygdig, utan därför
att den har större och bättre kanoner."
Machiavelli har, när boken är slut, vunnit
ännu en annan lärdom, en som man kan
misstänka ligger hans skildrare ännu mera om
hjärtat. Lurad i en snöplig — men för åskådaren
ganska rolig — kärleksaffär tröstar han sig ur
den genom att förvandla den till litteratur,
närmare bestämt till komedin om alrunan.
Ingenstans i boken blir Machiavelli entusiastisk,
utom när han känner hur den bitterheten för-
885
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
