Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
normalproseideal och "tro på sin miljös
ofelbarhet" vara fullt berättigat. Men uttrycket
"frasernas vaktparad" som en låt vara
snarfyndig sammanfattning av den svenska
litteraturens beredskapsattityd, som förvisso hade
sina konstnärliga brister, är själva typen för en
demagogisk halvsanning, och rubriken
"tryckfrihetsdemokraten" över en till innehållet inte
lika ensidig Segerstedt-artikel är närmast att
likna vid den spottloska som gatpojken slänger
i väg efter en oåtkomlig och därför förhatlig
förbipasserande.
Överhuvud är det i fråga om tryckfriheten
som Stig Ahlgren betänkligt svävar på målet.
Med oberättigat hån talar han gång på gång
om "riddare av pennan" och framför med
låter av att säga något nytt truismen, att
tryckfriheten är ett skribenternas gruppintresse.
Men en annan, lika betydelsefull truism
smusslar han undan, den nämligen, att vissa
grupp-och klassintressen också kunna vara
samhällsintressen. Tänk om någon avsiktligt förtegat,
att arbetarklassens intressen på samma gång
kunna vara samhällets! Då hade man fått se
Stig Ahlgren fara upp som gubben ur lådan,
fräsande av berättigad indignation. Man tycker,
att om inte annat exemplen från Frankrike
1940 och Finland efter midsommar 1941 borde
kunnat bibringa honom den elementära
insikten, att detta löjliga skribentintresse också
är av riksviktig innebörd. Men det är i full
överensstämmelse härmed, att han förblandar
tryckfrihet och språkfrihet och ger ett par
troskyldiga folkbildningsmän denna känga: "Men
hur kan man komma och tala om tryckfrihet,
frihet för det tryckta ordet, när man redan
i många och långa år frivilligt accepterat dess
fängslande i konventionens bojor?" (s. 60).
Han låtsas alltså inte förstå, att man mycket
väl kan ge uttryck åt fria, självständiga och
djärva åsikter och göra anspråk på rätten att
framföra dem offentligt även om man inte
benådats med den språkliga och konstnärliga
formfrihetens gudagåva! Man häpnar över att
han gitter låna sig åt detta cyniska taskspeleri,
över att han tror på dess förmåga att förvända
synen på folk. I stil härmed kan Stig Ahlgren
hävda, att medlemmarna av Tisdagsklubben,
"som också utgjort saltet i Trots allt!", helt
saknade "sinne för den dimension av tillvaron
som heter social säkerhet och arbete åt alla"
(s. 74), fast det ju inte kan ha undgått honom,
att denna krets (som jag aldrig tillhört)
inrymde många goda socialdemokrater. Och
Segerstedts religiöst färgade, av Kierkegaards
övermäktiga inflytande betingade motvilj a mot
varje form av kollektivism (som jag inte delar)
karikerar han grovt och kallar ett "sjukt"
tänkesätt. Av allt dylikt framgår det, att
alldeles ostraffat har inte Stig Ahlgren vistats
i den skämda luften kring Allan Vougt.
Då granskaren ingått i polemik med
litteraturpolitikern Stig Ahlgren är det av beundran
för litteraturkritikern och skribenten, hans
utförsgåvor, hans intelligens och hans högt
utvecklade förstånd på dikten och diktens ting.
För att motivera denna beundran behöver man
bara hänvisa till hans ypperliga utredning av
vad som bör menas med "lyrisk radikalism",
där han i diskussion med Ture Nerman
kommenterar det välkända förhållandet, att våra
politiska radikaler ofta äro förbenat
konservativa traditionalister i konstnärligt avseende.
Eller till den fina studien över
återverkningarna av skånsk livsstil, skånskt språkbruk
och skånska landskapsatmosfärer i Hans
Larssons prosa. Eller till de fyndiga iakttagelserna
angående David Sprengels sannolika insatser
i Agnes von Krusenstjernås Pahlen-serie, som
knappast rubbats genom de floder av
anspråksfullt struntprat som de utlöst. Eller, framför
allt, till essayerna över franska ämnen, bland
vilka den om Mme de Sévigné är helt enkelt
lysande i sin förening av lärdom, leklynne och
inträngande psykologisk analys. Eller till den
självkritiskt fördjupade Sainte-Beuve-studien,
som jag gärna skulle vilja diskutera om det
inte vore så svårt att göra det utan att ådraga
sig ett sken av förhatlig fariseism. Men måste
verkligen en dos av infami mot andra och sig
själv, svårigheten att hålla i sär objektivt
referat och egen ståndpunkt, ett mer eller
mindre medvetet inslag av avund och hat sägas
vara kritikerns stående yrkesattribut? Bottnar
inte allt detta i en osund mindervärdeskänsla
å själva yrkets vägnar — det yrke Stig
Ahlgren kallar en hybrid mellan författare och
journalist och jag en hybrid mellan forskare
och skribent — och som hos Sainte-Beuve,
liksom hos andra, mycket väl kan vara förenad
med hög, alltför hög uppskattning av den egna
personen? "Ingen kallar sig frivilligt för
kritiker", skriver Stig Ahlgren. Varför det då?
8QS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
